Sommarmorgonen är varmfuktig. Kanske påminner den mig om loja dagar i tropiska länder, där jag rest både som ung och äldre. Kanske den påminner mig om loja morgnar på landet i skärgården där allt jag önskade av dagen var att få åka ut med aktersnurran till någon liten kobbe och dyka i det klara vattnet med kusin Uffe. Lycka och medhavda mackor, som moster ofta förberett. Hon gjorde goda smörgåsar min moster och hon hade de gladaste och mest leende blå ögon. Hon hade lätt till skrattet. Märkligt egentligen att hela det minnet kommer upp när jag känner av sommarvärmens fukt på huden. Minnen sitter liksom i huden ibland. Moster finns inte längre bland oss levande och ändå är hon så levande för min inre syn. Jag lyssnar till sommarpratet om livet och döden. 

Jag knaprar på ett Finn Crisp. Smaken är så där surnyttig, som jag både gillar och inte gillar. Nog är det enklare med det lättuggade vita brödet, det som inte gör någon nytta inuti min kropp. Tanken dyker upp men det är något med den tydliga rågsmaken som väcker något slags gott minne inom mig. Kan det ha varit från forna tider när rågbrödet var den enda maten?

Medan allt detta pågår inom mig lyssnar jag till Björn Natthiko Lindeblad på inspelningen från sommarpratet den 26 juni 2020. Jag noterar att jag känner en viss rädsla att lyssna. Han kommer ju tala om döden och sin egen död i synnerhet. Jag vet på förhand att jag kommer gråta. Han har en förmåga att nå mitt hjärta och min själ. Han berör mig. Han når mig.

Men jag vet att jag måste lyssna. Jag behöver lyssna. Och jag vill lyssna. Jag till och med längtar efter att få lyssna till hans inspelade program. Både en viss rädsla och en längtan alltså.

Och ”allt är som det ska’, alltid”, säger han. Inte skaaaa med långt a, utan ska’, litet avhugget, västkustskt, mjukt. Jag tycker om hans röst, den börjar bli välbekant att lyssna till. Och så kommer hans ska’ och jag blir varm inombords, kanske jag ler litet. Dialekter har något gulligt över sig. De bara finns där och mitt i all skoltränad rikssvenska så dyker de upp, ljuden från barndomens trygga toner. Mormor är med mig just nu känner jag. Hon, de norrländska dialekternas mästarinna.

Tårarna börjar komma när Amazing Grace spelas av säckpipeblåsarna. Tårarna ligger och trycker på bakom ögonlocken hela tiden jag lyssnar. In i dödsrummet i Basel där Björns pappa tar farväl av detta liv och sin familj med eutanasi. Jag känner igen gnabbet, både det som Björn minns och som han tänker sig det. ’Vem har rätt’ om det som kommer när vi dör? Inte du, inte jag. Men som jag brukar säga till min man när vi gnabbas om vad som kan tänkas ske: ”om jag har rätt så är det du som får bli överraskad en dag när vi möts där på andra sidan och om jag har fel så har jag i alla fall varit lycklig i min övertygelse.” Tanken på evigheten och universums ljus ger mig en känsla av stilla lycka. Hoppets ljus och lugn.

”Vad var det jag sa’?” tänkte Björn den gången i Basel att han skulle kunna viska till sin pappa när de möttes igen. Kanske möts vi på andra sidan eller i en annan dimension. Kanske inte. När Björn beskriver sin pappas förundrade ansiktsuttryck i dödsögonblicket påminner mig om den första dödsbädden jag var vid, som ung. Det var när min älskade mormor dog 1975. Jag glömmer aldrig hennes förundring när hon plötsligt såg upp och sade ”men mamma, är du här?” De stora blå ögonen öppna för första gången sedan den djupa koman satte in tre veckor tidigare. Där och då hände något med mig. Min tidigare tveksamma undran blev till en självklar övertygelse. Så ung jag var, bar jag på en andlig visshet och den har aldrig lämnat mig även om den ibland har fått stå tillbaka och velat hit och dit.

Livskraften lämnade Björns pappa och sen var det bara kropp. Så minns jag själv känslan när jag 2007 satt vid en annan dödsbädd. ”Vi har öppnat fönstret så själen kan ta sig ut” sade de två vänliga kvinnorna från hemtjänsten. Och så blev det. När den döda var redo flög själen ut genom fönstret. Rummet blev isande kallt, som något varmt svepte igenom rummet och hade bråttom vidare. Bara kroppen blev kvar. Det var påtagligt att den livskraft Björn berättade om, lämnade även denna kropp efter döden. Jag lämnade kylan i rummet och satte mig i soffan i vardagsrummet. Med mig hade jag den varma känslan av min livssläkting. Hon som inte föddes som släkting men som ändå var förenad med mig i vårt släktskap genom hela livet.

Kanske jag nu i stället i den situationen skulle ha lyft in välsignelserna och tacksamheten. Så som det blev för Björns pappa med välsignelserna han berättade om. Tänk att din pappa blev så rikt välsignad, Björn! Både i livet och efter döden. East, west, north, south. Tänk att buddhistmunkarna bad och uttalade sina välsignelser över din pappa i jordens alla väderstreck. Nog är det så att vi alla är välsignade med det liv vi nu lever. Att livet i sig är en välsignelse. Att vi får uppleva livet med alla våra sinnen, nog är det något att känna sig välsignad och tacksam över. Nog är vi lyckligt lottade och ändå… Visst är det så att vi vill leva. Vi vill leva litet till och litet till.

”This too shall pass”… Björn påminner om att när det är dags är det dags. Det kommer en tid när ditt timglas har allt mindre sand i den övre delen. Och det är som det ska’. ”This too shall pass”, de trösterika orden i många svåra stunder. Att släppa taget om rädslan och den egna kampen för att motarbeta döden. Påminnelsen om att inte identifiera sig för mycket med prestationen och framgången i livet. ”This too shall pass”…

Kanske, kanske inte. Kanske jag har tur, kanske inte. Som alla goda berättare har Björn några goda metaforer på lut. Några enkla berättelser, som vi alla förstår, utan att skrivas på näsan med punkter i en presentation. Berättelsen om den kinesiske bonden, som lär oss om acceptans och att förhålla oss till det okända, till det vi inte vet. Det kan va’ tur, eller inte…

Den stora lärdomen från åren som buddhistmunk är just detta, säger Björn och kallar denna förmåga för människans superkraft. Att möta tankeflödet med litet mer ödmjukhet, skepsis, litet mer humor, litet mer kanske, kanske inte…

Den där rösten vi behöver möta inom oss och släppa taget om. Den kritiska rösten. Den som tycker, tänker, planerar, hoppas, räds. Särskilja det vi tror från det vi vet. Det enda vi med säkerhet vet är att vi en dag ska dö. ”Livets flyktighet och dödens ofrånkomlighet”.

Stränginstrumentets uråldriga ton hörs, den spröda tonen, den dova tonen, Leonard Cohens mörka sång ”You want it darker”. Tack för musiken du valde, Björn!

”Stanna på skeppet i stormen. Något inom mig vill inte checka ut från kroppen i förtid”. Det är orden Björn använder när han berättar. Att vilja leva i kärlek länge, länge än… ”Att veta att jag vill och vill länge, länge än”. Att hoppas på det bästa och samtidigt förbereda sig på det värsta. Kanske, kanske inte… Vi är som löven på träden. Vissa faller när de är bruna och har vissnat, andra faller medan de ännu är gröna.

Vi är inte vår kropp, vi har vår kropp. Att tänka på sin kropp som ett älskat husdjur, som vi har, som blir sjuk, som åldras. Att det är kroppens inneboende väsen. Att hedra kroppen. Hej kropp, jag ser hur du kämpar! Du gör allt för mig, fast du måste kämpa och du kämpar på! Jag lovar att lyssna bättre på dig. När du verkligen inte vill längre, då gör vi som du vill. Jag ska vila i acceptans. Vilket fint liv vi fick. Ske din vilja, inte min.

Ungefär så flödade Björns ord. Och jag minns nu också min pappa. Min pappa, som stod på kroppens och livets sida och drog ut dränaget från gallan när kroppen mådde illa. Det var som om han sade att det räcker nu. Vi har haft ett bra liv, du och jag, men nu räcker det.

Alla de jag älskat och varit hos i livets slutskede. Mina förtvivlade ord ”vad kan jag göra”. Som om jag hade makt över liv och död. ”Se upp för hybris”, sade han, sjuksyrran Bertil. Det blev en insikt, som landade inom mig. Vem är jag som tror jag kan fixa allt, till och med döden – och människans egen vilja att leva, eller inte? ”Ske din vilja”…

Björn talar i sommarprogrammet om vad som är viktigt för honom, på riktigt, nu. Vad som är viktigt på riktigt. Och det är viktigt att uttrycka tacksamhet. Det är viktigt att vara här och nu i stället för att gå vilse i tankarnas dimridåer. Åsikternas död talar han om. Att tycka blir inte längre så viktigt.

Att påminna sig om Mäster Eckhardts ord: ”Allt ni behöver göra för att möta Gud är att fullt ut förstå vem som tittar ut genom era ögon”. Att buga med hjärtat och viska: ”Tack för att jag föddes under en lycklig stjärna”.

Björn talar också om att det finns en resonans i tillvaron och att universum svarar an på avsikterna bakom vi det vi säger och det vi gör. Världen är inte som den är, den är som du är.

Mot slutet av programmet talar Björn om att vi människor ofta ser döden som en kamp med motstånd och förnekelse. Det är som om vi ser döden som en fiende. Be i stället att slippa kämpa, ”gör det lätt för mig att släppa taget”. Påminn mig om allt vi har att vara tacksamma för, se mig i ögonen och påminn mig.

Som det var för mig den gången när pappa låg för döden under de där veckorna i juni för några år sedan. När jag talade till honom och berättade om vilken fin pappa han varit och att jag älskade honom. Det jag inte alltid tänkt på att säga eller hunnit säga medan livet pågick, det kunde jag säga nu. Åh, vad jag talade till dig pappa, den gången du låg för döden.

Och det enda man kan vara säker på, säger Björn, är ”tack och förlåt”…

/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential