Visst kan man ducka problem och säga till sig själv ”det här var så jobbigt så det vill jag inte vara med om”. Som kalken Jesus bad att slippa där han vandrade i Getsemane trädgård. ”Gånge denne kalk ifrån mig”. Man kan protestera, kämpa, blunda, ducka, vägra. Men vad är det man vill slippa?

Först och främst behöver vi stanna upp ett ögonblick och fastslå att det helt enkelt är mänskligt att vilja slippa ha det jobbigt. Det är också mänskligt att vilja slippa förändring eller ta svåra beslut, att både vilja och inte vilja. Vi delar detta med andra människor, behovet att ducka det besvärliga.

Ju starkare och duktigare man är, ju mer man litar på sin egen förmåga att klara det mesta, ju längre går det att ducka behovet att stanna upp, sakta ned och lyssna inåt på en djupare röst än den som vanligen oavbrutet talar, att lyssna till sig själv. Vi behöver våga utmana oss själva i livet för att kunna växa och bli mer än vi är just nu.

Otaliga författare har diktat och skrivit om behovet att våga utmana sig själv.

Verner von Heidenstam säger det med ett skimmer av hjältens resa:

Det är stoltare våga sitt tärningskast
Än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till den sträng som brast,
Än att aldrig spänna en båge.

William Shakespeare skrev om Hamlets kris: ”we know what we are but not what we may be”. Det är ord som viskar om hopp och möjligheter, kanske till och med om en potential som ännu inte tagits i anspråk.

Numera känner jag stor ödmjukhet i upplevelsen av modet jag möter hos människor mitt i livet. Jag vet själv hur svårt det är att vara människa och möta sin smärta och sin skugga. Jag vet hur svårt det är att någon gång i livet kastats in i nödvändigheten att möta sig själv. Att svara på frågor som ”vem vill du vara i ditt liv och hur vill du visa det?”

Det är svårt men inte svårare än att vi alla klarar av det, var och en på det sätt som är vårt.

Minns någon Mora Träsk? Jag gick en kurs i ”Existentiell Vägledning” på Marie Cederskiölds högskola. Någon gång under kursen började jag inom mig höra låten Tigerjakt med Mora Träsk, den gav sig inte:

Nu ska vi gå på tigerjakt (Nu ska vi gå på tigerjakt)
Vi kommer till nåt gräs (Vi kommer till nåt gräs)
Vi kan inte gå runt det (Vi kan inte gå runt det)
Vi kan inte gå under det (Vi kan inte gå under det)
Vi måste gå igenom det (Vi måste gå igenom det)

Minnet av den rytmiska barnlåten började sjunga mer och mer och blev som en hejarklack inom mig. Man kan inte i längden gå förbi eller runt sin existentiella smärta som Kirkegaard säger, man måste möta den och gå igenom den, uppleva den på djupet. Det är enda sättet att börja den förändring som leder till transformation, enda sättet att leva i synk med sig själv.

/Ann Marie Lamb

Pin It on Pinterest