Vi vet inte när Coronans tid är över eller ens om den kommer att gå över. Kommer det en ny våg tre, fyra, fem och kommer varje våg övergå i muterade virus? Men om den går över än, när går den över då? När är det så att säga ”färdigt med Coronan”? Blir det till våren, sommaren, hösten eller räcker inte den tiden till? Blir det ännu längre fram?

Och om den går över så vet vi inte hur det skulle gå till. Blir det genom att tillräckligt många har smittats och blivit immuna så att smittan dör ut? Blir det genom att så många vaccinerats så att viruset inte finner värdkroppar? Hur kommer det att gå till? Tar den slut eller hittar den nya former? Vi vet inte. Forskarna vet inte, läkarna vet inte, myndigheterna vet inte. Ingen vet, men många kan anta mycket på relativt goda grunder. Men det här är ju ett virus som inte liknar något tidigare. Så ett visst mått av osäkerhet finns även i alla goda antaganden.

Den här ovissheten är nog bland det svåraste vi människor möter. Att inte veta om, när eller hur. Man kan nog säga att det är en mycket hotfull situation för alla länder och för vårt lilla land i den norra delen av Europa, våra äldre, våra närstående, våra kära. Vad händer med oss under detta hot och hur reagerar vi?

Även om vi som individer inte reagerar likadant så går det att urskilja några huvudstrategier på denna hotsituation, därför att vi vet mycket om hur människan reagerar vid upplevt hot och hotfulla situationer. Och det gör vi tack vare neuropsykologin. Det är vår gammelhjärna (amygdala) som signalerar ”ta dig härifrån” vid fara! Och det gör vi på olika sätt genom att antingen fly, fäkta eller frysa till handlingsförlamning.

Jag tycker mig ha sett flyktbeteendet under sommarens stora folksamlingar. Att fly från hotet genom att låtsas att det inte finns, det är en möjlig väg för oss människor. Det finns en struts inom de flesta av oss, som någon gång sticker huvudet i sanden och låtsas att det farliga inte finns. Vi såg det i somras på badplatser, parker, festligheter, där tillräckligt många låtsades som om Coronan inte fanns och att smittan inte kunde spridas eller att ungdom kunde skydda från sjukdom och död.

Jag tycker mig ha sett fäktandet i all polemik om vem som gör rätt, om Tegnell gör rätt eller om han gör fel och om han borde hyllas eller häcklas. Åsikterna är starka och ibland hetsiga med kämpandets heta glöd.

Och jag tycker mig ha sett handlingsförlamningen bland dem som ängsligt följer alla restriktioner till punkt och pricka och går metervis från andra människor på broar och trottoarer. De gör rätt men de gör extra mycket rätt, som om rädslan bestämmer varje steg.

Men – jag har inte sett något av detta hos alla dem, som tagit hand om och vårdat de sjuka och behövande. Där finns de hjältar som om och om igen övervinner sin egen rädsla och tar sig an den hotfulla situationen med den mer utvecklade och empatiska delen av den mänskliga hjärnan. De som klappar någon på armen, ger stöd och uppmuntrande ord, även om det får ske från bortom plastens och visirens skyddande barriärer. De som tar hand om oss när vi är sjuka och behövande, de vet att ovissheten är en del av livet. Som individer är de som vi alla är mest. Som professionella övervinner de varje dag, varje stund sin egen rädsla och agerar med kunnighet och empati.

Själv blir jag alltmer medveten om att alla dessa samhällsfunktioner vi tar för givet står för det allra viktigaste av allt, stödet till oss medborgare och medmänniskor. Till alla er som utför ett arbete som är till för oss alla, vill jag sända ett tyst tack. När vi medborgare nästa gång får lägga vår demokratiska röst, tror jag vi är många som extra noga kommer granska vem som säger sig vilja göra mer för att alltfler ska kunna leva tryggt – även i tider av utsatthet och ovisshet.

/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential

Pin It on Pinterest