Människan är en berättelse. Orden vi använder om oss själva säger något om vem vi tror att vi är. Orden blir vår berättelse om oss själva. Men en berättelse kan formas om och berättas på ett nytt sätt, i en ständig förändring och utveckling på vår livsväg.
Just nu fascineras jag extra mycket av detta med ord – och om hur ord sätts samman till meningar – som inom mig väcker känslor och tankar. Inte bara för att jag är intresserad skrivande och kommunikation. Inte heller för att jag är intresserad av människans psykologiska funktioner och livets existentiella villkor. Utan också för att jag går en kurs i det biblioterapeutiska arbetssättet där jag har återupptäckt det estetiska läsandets glädje – och får ihop alla dessa mina intressen till en helhet!
Med det estetiska läsandet menar jag det sköna läsandet av prosa och poesi. Det som är känslornas läsande, där jag blir berörd. Inte intellektuellt berörd utan känslomässigt berörd. Efter åratal med intellektuellt läsande av faktaböcker är jag nu åter i kontakt med orden och känslorna i läsandet!
Läst har jag gjort sedan jag var mycket liten. Och innan jag själv kunde läsa satt jag uppkrupen i soffan eller i sängen med min mamma, som läste högt för mig. Ofta dikter. Det finns en dikt av Nils Ferlin (Barfotabarn), som berörde mig då och som fortfarande lever kvar i minnet. Den vill jag dela med dig.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Vad kände jag då när jag var liten och varför stannade denna dikt hos mig? Att tappa sina ord, kanske skrämde det mig? Som om jag förstod att människan och orden hör ihop. Att inte få vara med. Att bli utanför om man inte har de rätta orden. Vad kände jag? Vad tänkte jag? Jag vet inte… Ändå smyger sig minnesbilderna in i mitt medvetande och ger en klangbotten åt mina funderingar. Jag börjar minnas… Mamma var den som läste högt för mig när jag var liten. Och det jag plötsligt kommer ihåg är att hon läste dikter för mig – när jag var liten. Nog är det litet ovanligt? Hon var nog litet ovanlig. Tack lilla mamma för att du var ovanlig och skapade en ström för mig åt ett annat håll. Det håll som inte var den stora strömmen utan den lilla. Den som fann en ny väg, en ny strömfåra. Dikterna finns med mig fortfarande. De dyker plötsligt upp igen. Jag hittar orden och papperslappen. Jag får kontakt igen med orden och känslan bakom.
Tips till småbarnsföräldrar – läs med era barn! Läs både sagor och dikter! Ge dem orden. Ge dem kontakt med poesins magiska kraft att låta orden beröra på djupet.
Eller läs dikter själv och sköna texter! Återfinn dina ord och känslorna bakom orden du läser. Kom till en biblioterapeutisk samtalscirkel! De finns runtom i Sverige och många bibliotek annonserar om detta. Det är inte vanliga läsecirklar med textanalys. Det är ett biblioterapeutiskt läsande med fokus på vad som berör och vilka känslor som väcks.
Mer om detta följer!
/Ann Marie Lamb
heartwise.se – #RealizingPotential
Jag tror att vi alla bär på en dikt eller ramsa som vi lärt under barnaår.
När du berättar om barfotabarn dyker i mitt minne upp min dikt som jag läste upp på en scen vid tidig ålder. Jag minns förberedelserna inför uppträdandet. Jag berättar mer en annan gång.
Du väckte min dikt.
Vi hade skrivargrupp träff i går och där läste en person sin höstdikt ” oktober”.
Hej Irma, vad fint att du skriver – och det är nog så att vi är många som bär med oss någon ramsa eller kanske dikt från barndomen. Jag är så glad att jag väckte din dikt – och blir förstås nyfiken! Det vill jag gärna höra mer om.
Orden ”du väckte min dikt” landar direkt i mitt hjärta och det känns gott.
Berättelser spinner för evigt trådar till nya berättelser…