Efter karantän kommer kontakt. Efter isolering kommer sällskap. Första mötet med en annan människa, i ett normalt sammanhang inomhus, är som att öppna dörren till bikupan. All längtan efter att vara i kontakt svärmar ut som bin ett sökande efter den rätta platsen att slå sig ned på. Bisvärmens inprogrammerade instinkt att finna den rätta platsen för hela svärmen tar dem vidare i ett målinriktat sökande. Den är som en programmering som finns inom varje bi och inom varje människa. Att hålla ihop, att söka sin plats, att finna samhörighet och mening. 

Samma programmering känner jag igen inom mig själv. När jag väl öppnat dörren till det första mötet i slutet av sommaren 2020, svärmade all min längtan efter kontakt och möten ut, likt en bisvärm i sökandet efter en god plats att slå sig ned på. Men olikt bina kan jag tänka och planera. Mina känslor kan svärma men min kropp kan planera och värna om både mig själv och de andra i samhället jag bebor. Trots min längtan och min lust att bara flyga ut och svärma fritt kan jag besinna mig, tänka efter och agera sunt och inkluderande. Det handlar ju inte bara om mig.

Ändå utmanas jag första gången jag möter någon annan i det fysiska rummet efter all isolering. En av mig blir två av oss. Ögon kan mötas, energier förnimmas, tystnadens kontakt får rymd. Något händer inom mig och jag kallar det för att ”inte få nog”. Jag är som den törstande i öknen, som till sist får vatten. Jag är som rökaren, som tänder den enda cigaretten men inte kan motstå lusten att tända nästa. Eller alkoholisten som varit utan alkoholens sällskap och genom att ta sin första klunk, genast vill ha mer.

Jag är som en, som inte får nog av mänskliga möten.

Ett enda mänskligt möte efter Coronans självisolering och utomhusumgänge, sätter igång min inre process av ”tänk om”. Tänk om mer är möjligt? Inom mig växer girigheten och längtan efter mer och mer. Så börjar jag läsa om att Covid-19 smittan har börjat sprida sig i samhället igen och girigheten dämpas. Jag tänker på de som drabbas och jag tänker på all dessa människor, som jobbar på sjukhus och inom vård och omsorg. De är också människor, som längtar efter mer kontakt med sina närmaste. I stället möter de sina medmänniskor bakom stängda visir och masker.

Jag är sällan förtjust i svart eller vitt, allt eller intet. Jag gillar att det finns både-och i livet. Både ljus och mörker, glädje och sorg, lugn och spänning. Det är som vi människor formas i dragkampen inom oss att finna en enda enkel lösning. Vi stöter oss och blöter oss och vill hitta det enkla svaret. Men det finns inte den här gången. Det är inte antingen för eller emot Corona restriktionerna. Det finns något att acceptera i allt detta och det finns något att planera och tänka sunt kring, så att både jag och min omgivning skyddas så mycket som möjligt från smitta.

Det finns en dikt av Rudyard Kipling och den handlar om ”six honest serving-men”. Den gillar jag mycket och brukar plocka fram den särskilt när jag ska planera något. Det gör jag även nu. Den går så här:

”I keep six honest serving men
(they taught me all I knew);
Their names are What and Why and When
And How and Where and Who.”

Om jag nu tar in hans tjänare ”Vad, Varför, När, Hur, Var, Vem”, så får jag följande svar:

Vad               Jag vill återigen möta människor i det fysiska rummet.
Varför            Annars känner jag inte att jag lever.
När               Vid noga planerade tillfällen med tid emellan.
Hur               Med koll på avstånd, möjlighet att vädra, tvätta händer och sprita händer.
Var               På offentliga platser med andningsskydd, enskilt efter gemensamt beslut.
Vem              Dem jag älskar, dem jag längtar efter och den som behöver mig.

Den inre planeraren är en god vän att ha, särskilt när måttlösheten riskerar att ta över. Jag lyssnar på svaren inifrån mig själv och jag börjar känna tillit till vad jag kommit fram till. Det är helt enkelt så att jag i mötet med en annan känner mig som mest levande. Jag kan länge njuta av möten med mig själv i meditation och läsande, men till sist tar längtan efter mänskliga möten över. Och då kommer verkligen den inre planeraren till sin rätt. Beslutet tar jag själv, men planeraren känner jag väl och litar på. Steg för steg formar sig den enkla planen för livet i Coronans tidevarv.

Ett steg i taget med fokus på att skydda andra, liksom mig själv, från onödig smitta.

/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential