”Vi har inte längre någon kontakt”, har jag hört par säga. ”Du ser inte längre mig”, säger en. Och en annan säger ”vi har kommit ifrån varandra”. När jag hör det här så vet jag att relationen har problem. Utan kontakt lever man ensam i tvåsamhet. Där man en gång höll om varandra i pardansen är man nu två ensamdansare. Det finns ett ingenmansland mellan de två, som ingen av dem beträder. Båda vandrar ensamma i öknen på avstånd från varandra. För den ena kan vandringen betyda ”stänga av” för att slippa känna smärtan i kontaktlösheten. Ofta vande sig den personen redan som mycket liten att stänga av och skydda sig mot det som smärtade i att inte känna sig sedd. För den andra kan vandringen betyda att till varje pris säga vad man tycker och kan, liksom för att visa att man redan kan vägen. Ofta vande sig den personen redan som mycket liten att visa sig duktig för att slippa känna smärtan av att inte känna sig sedd och älskad.

Den här vandringen i kontaktlöshet är jobbig för ett par. Den som lärt sig stänga av sina känslor, lärde sig tidigt att stänga av kontakten med sitt själv. Jag hör ord som “det är ingen idé” och när vi testar att byta ordet “det “mot “jag”, kommer vi närmare den tysta sanning som personen lever med inom sig. ”Jag är ingen idé”. Den som lärt sig att ta ansvar och vara den duktiga upplever ofta att ingenting duger. ”Vad jag än gör duger jag inte, ingenting jag gör är tillräckligt bra”. Båda bär inom sig sitt egna inre barn, det lilla barn, som en gång anpassade sig till omgivningens uttalade eller outtalade-  men definitivt upplevda krav.

Det lilla barnet anpassade sig en gång i tiden till att inte visa sig själv och den vuxne lever bakom ett skydd. Det kan vara en rustning, det kan vara en sköld. Livet kan vara framgångsrikt för den som är bärare av skölden. Framgångar av yttre art är vanliga. Men sorgligt nog hindrar skölden personen från kontakt med sig själv och med sina närmaste. När man börjar lätta på skölden så får man vara mycket varsam. För den som börjar komma i kontakt med sina djupt liggande känslor av anpassning kan smärtan bli mycket stark.

När det sker i en parterapin behövs mängder av tryggt hållande, kärlek och medkänsla. Den som tidigt lärde sig att det inte är någon idé att visa sina känslor och behov, behöver kärlek och förståelse i oändliga mått från sin partner. Den ovillkorliga kärleken som skulle ha byggt upp den sanna självbilden från början i livet, den behöver finnas från partnern. Och det är naturligtvis inte lätt eftersom partnern också är olycklig och behöver bli speglad och mött i sina känslor. Men på något sätt är det inte svårt heller. När ett par väl har bestämt sig att vilja mötas på djupet då kan de turas om att sträcka ut sina armar och hålla om den andra i pardansen. På så sätt kan en harmonisk och ömsesidig dans uppstå.

Det viktiga i pardansen är ömsesidigheten. Både du och din partner behöver se och värdera er själva, den andra och varandra. Partnerskap är en pardans, inte en solodans med ensam uppvisning på dansgolvet. Ibland för den ena och ibland för den andra. Ibland vill du vara den som för i dansen och ibland vill du känna din partners kraft. “Där du är yin är jag yang” och vice versa. “Där du är animus är jag anima” och vice versa. Det kan vara djupt befriande att uppleva att det du söker hos din partner, kan du även finna hos dig själv. Med tiden kan ni två komma in i det flöde av lyhördhet och smidighet som gör att gränserna suddas ut i pardansen. Det här kräver en ökande empatisk förståelse av frågan: “hur det är för dig när det är så här för mig.” Och vice versa.

Kom ihåg: du är unik och värdefull och din partner är unik och värdefull. Bortom alla antaganden, föreställningar och uttryckssätt, som signalerar något annat. Och om det behövs, så kan den ena eller båda också gå i individualterapi. Det är något med det här subtila, som finns i känslan av att vara i kontakt med sig själv och i kontakt med den andra. Jag är “jag” och tillsammans med dig känner jag det unika i mig själv. Du är “du”, unik som bara du är. Tillsammans är vi ett “vi”.

När ni två en gång möttes, så uppstod en kärlekskontakt. Men olikt elkontakten och eluttaget är inte vi människor tillverkade i en fabrik och vi har mer än en kontaktyta. Vi är levande väsen med unika behov och kontakten mellan två parter sker genom olika kontaktytor, som energifält där vi möts och jag brukar se dessa som: “sociala, fysiska, emotionella, kognitiva, kreativa, själsliga och andliga.”

Med så många kontaktytor och energifält, är det verkligen inte märkligt att varje människa rymmer så många paradoxer. Det är inte konstigt att när två möts kan det både slå gnistor och trampas på tårna i dansen, även för ett par som en gång älskade varandra oförbehållslöst.

Jag tror att vi alla föds med en uppgift i livet och att grunden i den är att leva livet så levande som möjligt. Inte som en egoistisk och självupptagen narcissist utan i samklang mellan vårt medvetna själv och vår högre medvetenhet. Det är utmanande nog i det egna livet. När vi dessutom möter vår kärlekspartner eller själsfrände behöver vi ta in en nivå till. Det som inkluderar också vår partner. Det blir som ett dubbelt seende.

När ett par vill arbeta med sin dansstil i parrelationen är det dags att finna sina steg igen och sin unika pardans. Genom parterapi får paret börja träna i att mötas och få kontakt. Den enkla vägen går via en modell för kommunikation, övningar tillsammans och rådet att träna mycket hemma. Den djupare vägen är den utforskande och den börjar på samma sätt men går djupare och längre.

I IMAGO® parterapi börjar hela arbetet med relationen genom den enkla modell för kommunikation. Båda får träna på det rena budskapets tal, utan projiceringar och skuldbelägganden. Båda får träna på det djupa lyssnandets och speglingens konst. Genom träningen skapas nya spår av självmedkänsla och medkänsla i hjärnan och kontaktytorna mellan de två kan utökas och fördjupas.

/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential

Pin It on Pinterest