Utan känsla av kontakt i livet blir energin tung. Som det svaga ljuset från en 20W lampa. Energin finns, men den avger inte samma ljusstyrka som den brukar ha med högre energital. När jag själv märker av fluktuationerna i min energi under denna tid av social distans, tänker jag att det är som tonerna av en vemodig blues. Jag hör trumpeten med sin wah-sordin, det dröjande klinket från pianotangenterna och sången med sina ord om sorg och längtan. Det dämpade tonläget sjunger om något, som är förlorat, något som saknas. Detta vemod är bluesens kännetecken och i Coronans tid sjunger bluesen om ensamhet och längtan efter kontakt.

För nog är det så att de jag talar med berättar om just detta. De berättar om saknaden efter mänsklig och social kontakt – och för den som berättar handlar det inte om ytliga kontakter, utan om en känsla av ett djupare möte. Då tänker jag att just upplevelsen av kontakt, i sin allra djupaste mening, alltid handlar om detta fundamentala mänskliga behov, att känna sig mött och sedd och bekräftad.

Vi människor behöver känna och uppleva kärlek – och kärleken har många kontaktytor oss människor emellan. Det är kärleken vi upplever i djup kontakt med en partner. Det är den kära leken vi har tillsammans med vänner, när vi samtalar och skrattar, eller för all del, gråter tillsammans. Det är den kära leken vi har tillsammans med våra små barn eller  barnbarn, där våra händer och sinnen är engagerade i deras nuet. Kärlek är att ge, att ta om hand, att dela, att utmana och att våga. Kärlek är trygghet, tillit, växande. Det finns något inbyggt i kärlekens energi som handlar om möten, kontakt, fysisk och andlig, djup och höjd, lek och allvar. Tillsammans med andra skapar vi kärlekens energi.

För de allra flesta av oss påverkas kontaktytorna med andra under Coronans tid, oavsett om det varit vår, sommar eller höst – och snart är det vintern. När jag skriver om årstidernas gång, kommer tankar om tid in i den vemodiga bluesen. Hur länge ska detta vara, hur länge ska jag vara utan kontakt? När ska jag återigen sitta i ljusens sken och samtala oändligen med vänner? Jo, jag vet att ingen vet och jag vet att jag inte är ensam. Själv lever jag i tvåsamhet, jag har många samtal och möten via Zoom, men ändå… Vemodet frågar när jag kommer att ha alla mina kära omkring mig igen, hela min lilla familj, nära vänner och all energi som finns i vår kontakt? När ska jag kunna möta fler klienter i sinnenas fysiska rum? Wah, wah, wah – trumpetens dämpade vemod gör sig hörbart igen.

Och om jag känner så, som lever i en relation, med friska och aktiva vuxna barn, energiska små barnbarn, vänner som kunde komma på lunch i trädgården i somras och på avståndspromenad under hösten, hur ska det då vara för den som lever helt ensam och utan en livgivande trädgård?

Och om jag kan känna så, som möter klienter i djupa förtroliga samtal och i nära kontakt, visserligen i online-rummet men ändå, hur ska det då vara för den vars arbete är mer tekniskt och instrumentellt? Den vars arbete handlar om resultat och prestation. Det går bara inte att brainstorma i ett projektarbete på Zoom. Man behöver hitta ett nytt sätt att bjuda på och bjuda in i en talets naturliga turordning. Ett nytt lyssnande, en ny respektfullhet. Något behöver förändras när vi möts i Online rummet och det nya förhållningssättet kan ta tid och kännas jobbigt för många. Inga spontana samtal vid kaffeautomaten, ingen inspirerande kreativ energi, som fyller sinnet med nya idéer och möjligheter.

Och om jag känner så, som är äldre och kan se på livet med vetskapen om att allt går i cykler och att ”this too shall pass”, hur ska det då vara för den som är ung och tror att livets möjligheter går dem ur händerna under pandemins hotfulla muller och krav på isolering? Kanske vi behöver påminna oss om att solen går upp varje morgon, så som den har gjort sedan tidens begynnelse? Det kommer vara på det sättet så länge som solen och jorden finns på samma sätt som nu. Solen går ner varje kväll, så har det också varit sedan tidens begynnelse.

I tider när bluesens vemodiga toner följer dig i vardagen, minns att du är en del av något mycket större. Det finns ett skeende som inte ändras, det pågår i oändlighet och i dessa vemodiga stunder kan det kännas skönt att påminna sig om att dina känslor kommer och går, men att solens uppgång och nedgång består i ett evigt flöde. Du som är ensam, ring de som lyssnar och samtalar med dig en stund. Och du som har familj och vänner, ring dina vänner, tala med dem! Sms är bra men samtal är bättre. En stunds samtal med vännen du vet lever ensam. En stunds samtal med den du vet längtar efter att få höra din röst.

Tänk dig att du är en del i detta ordlösa, eviga flöde. Du är en del i livets rytm. Om du låter dig vaggas i denna trygga rytm, kan du lättare möta livets olika tonarter och veta att allt är föränderligt och allt är som det ska vara.