Ansvar
I samtalen kommer ofta frågor om ansvar upp. Frågan om vem som bär ansvar för det liv vi lever. Det liv jag lever. Det liv du lever. Nog vore det mycket enklare att skylla alla olyckor och fegheter på någon annan. Det är den personens fel att jag har det svårt. Det beror på omständigheterna att jag inte kan ta ett beslut, att jag inte kan ändra på det som inte känns bra. Det beror på min mamma, min pappa, min pojkvän, min flickvän, min fru, min man, min chef, min kollega, min arbetsgivare, min uppväxt, min skola, på att jag inte fick tillräckligt höga betyg, på att jag inte fick vara med. Listan är oändlig på alla de ytor vi kan projicera ansvaret för våra liv, för både det som sker och det som inte sker.
Det är mänskligt. Det är så för oss alla. Vi har samma upplevelser även om upplevelserna varierar för var och en av oss. Upplevelserna är på en gång samma och olika. Livet pågår och livet ger oss upplevelser, erfarenheter och möjligheter att välja samma eller välja nytt. Det delar vi alla. Vi kan alla välja hur vi förhåller oss till det som har skett och det som nu sker i våra liv. Möjligheten att reflektera över det som varit och det som är, finns alltid för var och en av oss. Det är aldrig försent att börja ta ansvar.
Om du ställer dig frågan ”vem har ansvar för mitt liv” – vad svarar du då? Ta en stund och vrid och vänd på frågan, känn smaken av svaret och känn förhoppningsvis av gnistan av din egen inre önskan att vara den som beslutar, bestämmer och lever ditt liv.
I samtalen brukar jag vända på ordet ansvar och säga att det är som att ”svara an”. Vad svarar vi an på när vi tar ett beslut att lämna eller stanna kvar, att sluta med eller börja? Är det rädsla eller lust som styr? Vilken är förnimmelsen och känslan bakom det till synes rationella beslutet? Mycket utforskande kan det bli innan någon finner sitt egna sanna svar. Hur vi svarar an på det som sker, formar våra liv. Och när vi verkligen börjar reflektera över hur vi svarar an på det som sker, då kan vi påbörja en förändring mot ett mer autentiskt liv där vi själva svarar an till oss själva.
Att svara an är att äga sitt eget svar på en känsla, en tanke, en önskan. När vi svarar an till oss själva ger vi oss själva möjlighet att vara den som bestämmer i våra egna liv och bli den vi är ämnade att vara. Jag säger inte att det är lätt det här, men jag säger att det är möjligt och nödvändigt för oss alla, om vi vill leva våra liv i känslan av att vara så autentiska som möjligt. I samtalen är det här något som kan ta lång tid. De inre hindren kan vara många. Vi är alla olika på vårt eget sätt och unika på det sätt som är rätt för oss. Men att stanna upp ett tag vid ordet ansvar och börja utforska känslor och tankar är en bra början till att börja förändra det vi inte längre vill svara an på eller vill börja svara an på.
Om du ställer dig själv frågan ”vad vill jag svara an på i mitt liv” – vad blir ditt svar då? Ta en stund och vrid och vänd på frågan, känn smaken av svaret. Om allt vore möjligt vad skulle du göra då, vad skulle du svara an på inom dig själv?
Som inspiration till dig och oss alla, vill jag avrunda med dikten ”Vår djupaste rädsla”, skriven av Marianne Williamson i boken ”A Return to Love” 1992, citerad av Nelson Mandela vid installationstalet i Sydafrika 1994.
Vår djupaste rädsla är inte
Att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
Vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
Som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva: Vem är jag
Som tror mig vara briljant,
Storslagen och talangfull?
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?
Du är ett barn av Gud.
Att låtsas vara liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig,
För att inte andra ska känna sig osäkra.
Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.
Och när vi låter vårt ljus skina,
Ger vi omedvetet andra människor
Tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
Frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.
Må du svara an till det som är sant och rätt inom dig och på så sätt leva ditt liv i samklang med all den potential, som är du.
/Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Kakbak och livsfilosofi
Varje år i juletid bakar jag tre sorters småkakor. De bär smak av de olika kryddor och tillsatser vi förknippar med julen sedan hundratals år tillbaka. Ingefärskakorna smakar nästan som kola där smaken av den rivna ingefärsroten finns med som en fond. Pepparnötterna är frasiga och innehåller en kaskad av kanel, kryddnejlikor, kardemumma och aningen ingefära. De blir som en smakexplosion av julen i munnen med den skållade mandeln på toppen. De möra små korintkakor, som inte innehåller annan kryddning än korinter i mängd, är smakrika på ett mer subtilt sätt. Korinter, bakade i ugnen bär smak av gamla tiders bakning. De smakar nötaktigt, sött och segt och är ljuvliga.
När jag ser tillbaka på år av jular är det med platser och upplevelser i minnet. Från början var köket mycket trångt och plåtarna balanserade på alla möjliga ytor. Med tiden landade vi i ett mer permanent boende där köket erbjöd fler och generösare ytor. Plåtarna hittade så småningom praktiska lösningar med bakplåtsställ och bakningen blev mer effektiv.
Effektiv bakning ser till att det blir gjort. Om jag så endast haft en enda kväll till förfogande mellan jobb, familj och julstök så har jag bakat tills det var klart. Litet som husmoderns nattjour tänker jag nu. Inte så mycket medveten närvaro, mer beslutsamt genomförande.
Men med tiden har bakningen blivit mer meditativ med en plåt i taget. Det går ju aldrig att baka mer än en plåt i taget men det är upplevelsen av bakningen av denna plåt, som ändrats. Jag andas in och känner doften växa från ugnen. Jag ser på kakorna och noterar den förändring de genomgår i den varma ugnen. Jag känner igen den färdiggräddade färgen och tar ut plåten i rätt tid.
Bakningen tar inte längre tid för att närvaron ökar. Det är som om tiden blir mer generös med sig själv och räcker till på ett annat sätt. Nog har jag minskat på insatserna på totalen inför julen. Det ska villigt erkännas. Men det jag har minskat har jag fått igen tusenfalt i den upplevelse jag själv får, både under själva bakningen och när jag ser de olika fingrar som plockar kakorna från fatet och munnar som njuter tuggandet långsamt. Smaker, dofter, minnen, ögonblick av medvetenhet.
Livet lär mig ständigt att det är upplevelsen i stunden, som är livet. Inte resultatet där framme i framtiden, som ännu inte finns, utan livet här och nu i upplevelsen av livets ögonblick. Må dina ögonblick finnas med dig i upplevelsen av livet.
/Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Minnenas sändebud
Minnet är magiskt och mystiskt. Så skönt att vi minns och att våra minnen skapar sammanhang i livet. Nog är det magiskt att minnas så att alla tider på något sätt kan vara närvarande?Och ändå är väl det mystiska att något inom oss sorterar bland minnena och lyfter upp ett minne till ytan, som för att påminna oss om något vi glömt och behöver komma ihåg? Ofta funderar jag över vad eller vem som bestämmer över vad jag minns eller inte minns. – Jo, jag kan förstå att minnets kapacitet förändras med tiden, som en hårddisk med mycket i arkivet, men nog är det selektiva minnet ändå märkligt? – I klientarbete är det selektiva minnet särskilt påtagligt. Där kan kontakten med minnena ibland vara smärtsamma, ibland glädjefyllda – men alltid befriande att utforska.
Minnets mysterium, så som jag möter det i samtal och terapi. Minnet av det lilla barn, som en gång försökte förstå livet och människorna. Minnet av möten och situationer i livet. Jag frågar mig vördnadsfullt vad eller vem, som styr vilka minnen som kommer upp och det enda svar jag finner är att det är själens absoluta vetskap om vad som är rätt just nu. Själen som den allra högsta medvetenhet och visdom vi ständigt kan vara i kontakt med om vi vill.
Själen blir som minnenas sändebud.
Minnena av livet ligger som årsringar inom oss och blir till allt det som är vi eller du idag. Personligheten formas av upplevelser av möten och relationer. Det är aldrig försent att börja möta sig själv och med varsam hand utforska minnenas årsringar. Ju mer du förstår vem du är, ju mer kan du välja vem du vill vara.
Den här dikten av Tomas Tranströmer (Minnena ser mig, 1993) tycker jag särskilt mycket om.
”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är ”jag”.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av mina tidigare.”
Genom att minnas ökar vi vår medvetenhet om det som varit . När vi börjar integrera våra minnen i nuet, kan vi göra nya val, som mer speglar den vi är idag.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Ovisshetens tunga börda
Vi vet inte när Coronans tid är över eller ens om den kommer att gå över. Kommer det en ny våg tre, fyra, fem och kommer varje våg övergå i muterade virus? Men om den går över än, när går den över då? När är det så att säga ”färdigt med Coronan”? Blir det till våren, sommaren, hösten eller räcker inte den tiden till? Blir det ännu längre fram?
Och om den går över så vet vi inte hur det skulle gå till. Blir det genom att tillräckligt många har smittats och blivit immuna så att smittan dör ut? Blir det genom att så många vaccinerats så att viruset inte finner värdkroppar? Hur kommer det att gå till? Tar den slut eller hittar den nya former? Vi vet inte. Forskarna vet inte, läkarna vet inte, myndigheterna vet inte. Ingen vet, men många kan anta mycket på relativt goda grunder. Men det här är ju ett virus som inte liknar något tidigare. Så ett visst mått av osäkerhet finns även i alla goda antaganden.
Den här ovissheten är nog bland det svåraste vi människor möter. Att inte veta om, när eller hur. Man kan nog säga att det är en mycket hotfull situation för alla länder och för vårt lilla land i den norra delen av Europa, våra äldre, våra närstående, våra kära. Vad händer med oss under detta hot och hur reagerar vi?
Även om vi som individer inte reagerar likadant så går det att urskilja några huvudstrategier på denna hotsituation, därför att vi vet mycket om hur människan reagerar vid upplevt hot och hotfulla situationer. Och det gör vi tack vare neuropsykologin. Det är vår gammelhjärna (amygdala) som signalerar ”ta dig härifrån” vid fara! Och det gör vi på olika sätt genom att antingen fly, fäkta eller frysa till handlingsförlamning.
Jag tycker mig ha sett flyktbeteendet under sommarens stora folksamlingar. Att fly från hotet genom att låtsas att det inte finns, det är en möjlig väg för oss människor. Det finns en struts inom de flesta av oss, som någon gång sticker huvudet i sanden och låtsas att det farliga inte finns. Vi såg det i somras på badplatser, parker, festligheter, där tillräckligt många låtsades som om Coronan inte fanns och att smittan inte kunde spridas eller att ungdom kunde skydda från sjukdom och död.
Jag tycker mig ha sett fäktandet i all polemik om vem som gör rätt, om Tegnell gör rätt eller om han gör fel och om han borde hyllas eller häcklas. Åsikterna är starka och ibland hetsiga med kämpandets heta glöd.
Och jag tycker mig ha sett handlingsförlamningen bland dem som ängsligt följer alla restriktioner till punkt och pricka och går metervis från andra människor på broar och trottoarer. De gör rätt men de gör extra mycket rätt, som om rädslan bestämmer varje steg.
Men – jag har inte sett något av detta hos alla dem, som tagit hand om och vårdat de sjuka och behövande. Där finns de hjältar som om och om igen övervinner sin egen rädsla och tar sig an den hotfulla situationen med den mer utvecklade och empatiska delen av den mänskliga hjärnan. De som klappar någon på armen, ger stöd och uppmuntrande ord, även om det får ske från bortom plastens och visirens skyddande barriärer. De som tar hand om oss när vi är sjuka och behövande, de vet att ovissheten är en del av livet. Som individer är de som vi alla är mest. Som professionella övervinner de varje dag, varje stund sin egen rädsla och agerar med kunnighet och empati.
Själv blir jag alltmer medveten om att alla dessa samhällsfunktioner vi tar för givet står för det allra viktigaste av allt, stödet till oss medborgare och medmänniskor. Till alla er som utför ett arbete som är till för oss alla, vill jag sända ett tyst tack. När vi medborgare nästa gång får lägga vår demokratiska röst, tror jag vi är många som extra noga kommer granska vem som säger sig vilja göra mer för att alltfler ska kunna leva tryggt – även i tider av utsatthet och ovisshet.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Hjärtats ärr
Något vi har vunnit med den pandemi, som trängt ut så mycket av det vanliga livet, är det nya vi har fått – som exempelvis den digitala morgonandakten från Katarina kyrka. Ibland lyssnar jag till den och särskilt om prästen är Are Norrhava. Honom har jag en alldeles speciell känsla för, sedan han hjälpte mig att ta fram den allra vackraste minneshögtid för en bortgången vän och kollega för ett par år sedan. Han lotsade mig igenom mitt sökande med stor kärleksfullhet och intuitiv vetskap om vad som vore helt rätt för den människa som så länge levt bland oss, men nu inte mer.
Idag talade han om den smärta hjärtat känner när det brister av hjärtesorg. Han talade om de ärr som bildas på det brustna hjärtat och att det är det enda vi behöver räkna när vi dör. Den som har älskat har levat. Jag tänker att den kärleken kan vara både till en älskad partner, men också till barn, familj, vänner och den stora mänskliga familj vi alla är en del av. Den som älskar lever sitt liv levande. Den som älskar känner. Den som älskar bryr sig om. Och den som älskar har modet att våga visa den längtan och det hopp, som finns i alla hjärtan i alla våra bröst.
Så många brustna hjärtan som fått ärr! Men tänk att bära sina ärr med stolthet! Att räkna hjärtats ärr som de största segrarna i livet! Det var en helt ny tanke för mig och den bär jag med mig ett tag för att se vad det blir av den.
Just nu påminns jag om de stunder när jag kan känna ett styng i hjärtat, som ett litet hugg därinne. Det är ofta när jag tänker tillbaka på något jag önskar jag gjort annorlunda i mötet med en annan människa. Kanske jag ska börja räkna mina styng och veta att det är den kärleksfulla energin, som gör att jag ångrar något jag sagt eller gjort en annan människa. Jag minns hjärtesorger och smärta som huggit hårt i hjärtat och kanske bildat ärr. Vilka segrar för kärleken dessa ärr i hjärtat är!
Min mormor hade ett talspråk hon använde när jag suckade djupt i något jag höll på med som liten. ”Sucka mitt hjärta, brist ej”. Men jag tror faktiskt att de många småbristningar vårt hjärta får, är som de bristningar en gravid kvinna får på sin havande mage. De är tecknen på kärlek och liv.
Så, räkna ärren i ditt hjärta och bär dem med stolthet och tacksamhet! De är alla tecken på att du älskat och har kärlekens energi i ditt liv.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
To come home to yourself
May all that is unforgiven in you,
Be released.
May your fears yield
Their deepest tranguillities.
May all that is unloved in you,
Blossom into a future,
Graced with love.
JOHN O’DONAHUE
Fantasin är människans kreativa kraft.
Fantasin är människans kreativa kraft.
Den träder över olika trösklar och frigör möjligheter
som det linjära, kontrollerande intellektet aldrig ens skulle ana.
Fantasin arbetar på gränsen mellan
ljus och mörker, synligt och osynligt, möjlighet och faktum.
John O’Donahue
Det är något märkligt med minnena
Det är något märkligt med minnena. Minnen sitter i sinnena.
I utsträckt tid känns minnet länge sen. I nutid känns det närvarande.
I minnet.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Ögonblick i evigheten
Alla dessa ögonblick vi lever. Ögonblick som blir till upplevelser lagrade i vårt medvetande, som glimtar i evigheten.
Ibland är jag extra mycket i kontakt med ögonblicken eller snarare just det ögonblick, som kommer att vara ett som lagrar sig inom mig.
Ett möte, en vy över havet, en stund i skogen.
Ögonblicken finns med mig i nuet. Allt som har varit är.
Visst är det märkligt att det som var då är nu.
Närvarande i allt, alltid.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
När man inte får nog
Efter karantän kommer kontakt. Efter isolering kommer sällskap. Första mötet med en annan människa, i ett normalt sammanhang inomhus, är som att öppna dörren till bikupan. All längtan efter att vara i kontakt svärmar ut som bin ett sökande efter den rätta platsen att slå sig ned på. Bisvärmens inprogrammerade instinkt att finna den rätta platsen för hela svärmen tar dem vidare i ett målinriktat sökande. Den är som en programmering som finns inom varje bi och inom varje människa. Att hålla ihop, att söka sin plats, att finna samhörighet och mening.
Samma programmering känner jag igen inom mig själv. När jag väl öppnat dörren till det första mötet i slutet av sommaren 2020, svärmade all min längtan efter kontakt och möten ut, likt en bisvärm i sökandet efter en god plats att slå sig ned på. Men olikt bina kan jag tänka och planera. Mina känslor kan svärma men min kropp kan planera och värna om både mig själv och de andra i samhället jag bebor. Trots min längtan och min lust att bara flyga ut och svärma fritt kan jag besinna mig, tänka efter och agera sunt och inkluderande. Det handlar ju inte bara om mig.
Ändå utmanas jag första gången jag möter någon annan i det fysiska rummet efter all isolering. En av mig blir två av oss. Ögon kan mötas, energier förnimmas, tystnadens kontakt får rymd. Något händer inom mig och jag kallar det för att ”inte få nog”. Jag är som den törstande i öknen, som till sist får vatten. Jag är som rökaren, som tänder den enda cigaretten men inte kan motstå lusten att tända nästa. Eller alkoholisten som varit utan alkoholens sällskap och genom att ta sin första klunk, genast vill ha mer.
Jag är som en, som inte får nog av mänskliga möten.
Ett enda mänskligt möte efter Coronans självisolering och utomhusumgänge, sätter igång min inre process av ”tänk om”. Tänk om mer är möjligt? Inom mig växer girigheten och längtan efter mer och mer. Så börjar jag läsa om att Covid-19 smittan har börjat sprida sig i samhället igen och girigheten dämpas. Jag tänker på de som drabbas och jag tänker på all dessa människor, som jobbar på sjukhus och inom vård och omsorg. De är också människor, som längtar efter mer kontakt med sina närmaste. I stället möter de sina medmänniskor bakom stängda visir och masker.
Jag är sällan förtjust i svart eller vitt, allt eller intet. Jag gillar att det finns både-och i livet. Både ljus och mörker, glädje och sorg, lugn och spänning. Det är som vi människor formas i dragkampen inom oss att finna en enda enkel lösning. Vi stöter oss och blöter oss och vill hitta det enkla svaret. Men det finns inte den här gången. Det är inte antingen för eller emot Corona restriktionerna. Det finns något att acceptera i allt detta och det finns något att planera och tänka sunt kring, så att både jag och min omgivning skyddas så mycket som möjligt från smitta.
Det finns en dikt av Rudyard Kipling och den handlar om ”six honest serving-men”. Den gillar jag mycket och brukar plocka fram den särskilt när jag ska planera något. Det gör jag även nu. Den går så här:
”I keep six honest serving men
(they taught me all I knew);
Their names are What and Why and When
And How and Where and Who.”
Om jag nu tar in hans tjänare ”Vad, Varför, När, Hur, Var, Vem”, så får jag följande svar:
Vad Jag vill återigen möta människor i det fysiska rummet.
Varför Annars känner jag inte att jag lever.
När Vid noga planerade tillfällen med tid emellan.
Hur Med koll på avstånd, möjlighet att vädra, tvätta händer och sprita händer.
Var På offentliga platser med andningsskydd, enskilt efter gemensamt beslut.
Vem Dem jag älskar, dem jag längtar efter och den som behöver mig.
Den inre planeraren är en god vän att ha, särskilt när måttlösheten riskerar att ta över. Jag lyssnar på svaren inifrån mig själv och jag börjar känna tillit till vad jag kommit fram till. Det är helt enkelt så att jag i mötet med en annan känner mig som mest levande. Jag kan länge njuta av möten med mig själv i meditation och läsande, men till sist tar längtan efter mänskliga möten över. Och då kommer verkligen den inre planeraren till sin rätt. Beslutet tar jag själv, men planeraren känner jag väl och litar på. Steg för steg formar sig den enkla planen för livet i Coronans tidevarv.
Ett steg i taget med fokus på att skydda andra, liksom mig själv, från onödig smitta.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Styrketräning i kärlek
Kan man träna sig i kärlek? Kan man träna sig till att bli starkare i kärlek? Nog verkar det så, i alla fall om man ska tro många av de kloka författare och filosofer, som på olika sätt skrivit om kärlekens energi och kraft. Det är som om vi människor bär kärlekens källa inom oss. Den är litet dold för oss, som en skatt som väntar att bli funnen. När du har funnit kärlekens skatt i ditt hjärta då är den outsinlig. Ju mer du delar med dig av kärleken, ju mer växer skatten i ditt hjärta.
Hur kan jag säga det, kanske du undrar. Kärlek som är så undflyende i en tid när så många längtar efter att möta en partner och vägarna till sökande går via digitala länkar. Hur kan jag säga det när det är så mycket galenskap och förtryck i världen. Hur kan jag veta att det är som jag säger i det inledande stycket? Jag kan bara säga att livets erfarenhet har lärt mig att det finns olika nivåer av vetande och jag tänker främst på det kognitiva, det intuitiva och det kollektiva vetandet. Någonstans mellan dessa nivåer av vetande rör sig min övertygelse om att kärleken är en energi, som växer i takt med att den delas.
Du kan träna dig på att bli bättre på kärlek genom att dela med dig och möta andra med kärlek i ord och handling. Du kan träna så att du blir stark i kärlek. Du kan träna på att bli stark i kärlek för att kärleken får dig att må så mycket bättre och känna dig levande. Kärlek är den kvalitet som genomsyrar medkänslan, vår förmåga att känna med en annan människa och veta hur det känns att uppleva både sorg och smärta, kärlek och glädje, skam och skuld, ilska och vrede. Känna med den andra utan att ta över och vilja ändra.
Kärlek får oss att må gott och någon som har talat om det på ett fint sätt är överläkaren i psykiatri, Simon Kyanga. Han var gäst i TV4 i december 2019 och berättade om hur och varför vi människor är programmerade att göra gott. Han pratade om fyra aspekter, som samspelar inom olika delar i vår hjärna och som faktiskt får oss att må gott när vi gör gott. De fyra aspekterna är:
- Vi kan leva oss in i hur andra människor upplever saker.
- Det kopplas till belöningssystemet och den förväntade belöningen av att göra gott.
- Det kopplas vidare till den centrala delen av hjärnan och skapar positiva känslor .
- Och det kopplas till den främre delen av hjärnan där vi planerar hur vi ska göra gott.
Jag har själv blivit allra mest hjälpt av att påminna mig om ”den gyllene regeln”. Den jag en gång lärde mig genom kristendomens kärleksbudskap ”gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig”. Det är en användbar livsregel i alla möten med människor i olika sammanhang. En som har beskrivit detta budskap ur ett historiskt perspektiv är Karen Armstrong, religionsforskare och författare. Hon beskriver hur ”den gyllene regeln” återfinns i mänsklighetens alla stora religioner eller filosofier genom olika lärare, bland andra Konfucius, Buddha, Jesus, Mohammed och antikens filosofer..
Du kan enkelt googla och finna ”den gyllene regeln” på wikipedia:
”Den gyllene regeln” är en grundläggande etisk princip som återfinns inom många religioner samt filosofiska och etiska läror. Den äldsta nedtecknade varianten härstammar från Konfucius, ca 500 år f.kr. Principen kan uttryckas både positivt (”gör mot andra som du själv vill bli behandlad”) och negativt (”gör inte mot andra som du själv inte vill bli behandlad”).
Du kan också läsa mer och några lästips finns längs ned i bloggen eller vända dig till Bibeln eller Koranen för att söka djupare svar i den litteratur som finns. Du kan också börja söka i ditt eget hjärta och ställa dig frågan ”vad är kärlek och hur visar jag kärlek i mitt liv?” Philip Bäckmo skriver att kärlek är ett verb. Kärlek är något man gör. Det gillar jag och det hänger för mig ihop med ”den gyllene regeln”.
Visa din kärlek genom det du gör. För dig själv och för andra. Vänta inte på mirakel och stordåd. Le mot den människa du möter i kassan, på bussen, på träningen. Le och låt resonansen från hjärtat nå dina ögon och ditt leende. Fråga om du kan hjälpa till att bära den tunga väskan. Håll upp dörren för den där människan som inte går så fort som du. Ta ett andetag och minns att du kommer allt närmare kärlekens källa i ditt hjärta när du gör något gott. Plocka skräp, ät mer grönsaker, ta små steg för hållbarhet. I ditt eget liv och i dina relationer, för kärlek till dig själv, till andra och till jorden vi vandrar.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Inspiration
Några lästips:
Karen Armstrong: ”The great transformation” ISBN 978-0-38-572124-0)
Piero Ferrucci: ”The power of kindness” (ISBN 978-0-14-312927-1)
Philip Bäckmo: ”Kärleken väntar” (ISBN 9789188953865)
Länk till Thich Nhat Hahn:
Länk till Simon Kyanga:
https://www.tv4.se/klipp/va/12517010/detta-hander-i-hjarnan-nar-vi-hjalper-andra-en-vag-till-lycka
Lev Livet Levande
”Lev Livet Levande” var namnet på en workshop jag tog fram 2010, alltså drygt tio år sedan. Jag minns att jag tvekade länge inför namnet. Kanske tyckte jag det var för kaxigt, jag minns inte riktigt, men jag minns att jag tvekade. Idag tvekar jag inte längre. Jag möter många människor, som är fullt upptagna med det som inte fungerar, problem de upplever i sitt liv och sina relationer och som de vill ha hjälp att lösa. Tillsammans börjar vi utforska och nysta upp trådar. En av trådarna heter ”Hopp och Drömmar”. Frågor som ”vad hoppas du på, vad längtar du efter, vad är din allra djupaste dröm och vision, vad får ditt hjärta att sjunga, när känner du vind under själens vingar?” kan verka ovanliga i början, men det finns förborgat i varje människas hjärta en dröm och något de hoppas på. Med envist utforskande formar sig den vision, som ger riktning åt livet.
I vilka sammanhang jag än möter människor så är det ”livet” jag är nyfiken på. Frågan ”hur lever du ditt liv för att känna dig levande” är inte alltid en enkel att besvara, det vet jag. Men när frågan är ställd, börjar en inre process att söka ett svar. Ju mer vi tänker på att vi måste finna svaret, ju mer undflyende blir det. Svaret kommer när det ska. Det är som en rebus eller en ekvation, som ska lösas, men utan krav på prestation. Det går inte att tvinga fram ett svar utan svaret kommer ofta intuitivt när vi är redo att höra. Dessutom kommer inte svaret vid ett enda tillfälle och sedan är det klart. Det är inte så det fungerar i livet. Svaret utvecklas, förändras, fördjupas, förädlas och blir till något nytt, som både bygger på det gamla och bjuder in något mer. Som den tysta evolutionen, som pågår inom varje människa.
Livet är heligt. Vare sig du är övertygad om att livet tar slut när döden inträder eller är övertygad om att det finns en medvetenhet, som aldrig dör, så är livet heligt. Ordet ”heligt” i fornsvenskan (helagher, heligher) hade betydelsen ”okränkbar, fridlyst, som ej får skadas”. På engelska har ordet ”holy” sitt ursprung i gammelengelskan (hälig) vilket kommer från ordet ”whole” (häl) med betydelsen ”uninjured, sound, healthy, entire, complete”. Med tiden har ordet ”helig” på olika vägar kommit att förknippas med det gudomliga och kopplas mest ihop med religiös vördnad.
Men jag tänker så här att livet är heligt i betydelsen att helheten i det som är ditt liv och mitt liv är okränkbart och komplett. Det är bara vi själva som kan söka och finna de svar, som är rätt för oss. Så bjud in dina drömmar och din längtan och läs denna dikt av Kahlil Gibran. Kanske något påminner dig om vad du behöver för att just du ska känna att du lever ditt liv levande och heligt.
Do not love half lovers
Do not entertain half friends
Do not indulge in works of the half talented
Do not live half a life and do not die a half death
If you choose silence, then be silent
When you speak, do so until you are finished
Do not silence yourself to say something
And do not speak to be silent
If you accept, then express it bluntly
Do not mask it If you refuse then be clear about it for an ambiguous refusal is but a weak acceptance
Do not accept half a solution
Do not believe half truths
Do not dream half a dream
Do not fantasize about half hopes
Half a drink will not quench your thirst
Half a meal will not satiate your hunger
Half the way will get you no where
Half an idea will bear you no results
Your other half is not the one you love
It is you in another time yet in the same space
It is you when you are not
Half a life is a life you didn’t live,
A word you have not said
A smile you postponed
A love you have not had
A friendship you did not know
To reach and not arrive
Work and not work
Attend only to be absent
What makes you a stranger to them closest to you and they strangers to you
The half is a mere moment of inability but you are able for you are not half a being
You are a whole that exists to live a life not half a life
(Khalil Gibran)
Länk till: A reading of Khalil Gibran’s extraordinary poem ’Do Not Love Half Lovers’
Ge dig själv chansen att bli allt det du kan vara och lev ditt liv så du känner dig levande. Omfamna både ditt mörker och ditt ljus, våga tro på dig själv. Upplev livet här och nu med sinnen och känslor. Dröm, fantisera, sträck dig efter stjärnorna. Våga tro på att mer är möjligt i ditt liv. Bjud in det du saknar, kanske den du saknar och känn modet i ditt hjärta att möta och leva livet med öppenhet och nyfikenhet. Livet har ett värde – och det värdet är du.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Barndomens rika skattkista
Minns du böckerna du läste som liten? Eller i de tidiga tonåren? Gräv i din skattkista och se vad som kommer upp. Kanske någon läste för dig och du minns känslan av trygghet och närhet mer än innehållet i böckerna? Eller var det så att du läste själv och slukade bokserie efter bokserie? Känslan av glädje, spänning och av att ”förstå” utan att förstå.
Jag minns titlar och författare. Jag minns vad min mamma läster för mig och min egen ensamma läsning hemma i sjuksängen eller när jag var ensam. Kanske var jag ensam hemma men jag kände mig aldrig ensam när jag hade en bokslukarbok.
Åh, vilken källa till kunskap om livet böckerna är! Genom det jag läste med mina egna barn kom jag i kontakt med senare generationer av böcker. Vad vore barnbokshyllan utan ”Ronja” eller ”Bröderna Lejonhjärta” och många, många fler.
Och nu får jag uppleva läslyckan igen med små barnbarn. Det är roligt att få klura litet över vad de skulle kunna tycka om, verkligen tycka om. Och när jag ser mitt treåriga lilla barnbarns ansikte när ”farbror” Jacob sitter och läser födelsedagsboken ”Vem ska trösta Knyttet” för honom, då förstår jag vilken oerhörd betydelse sagor har för de små. Jag ser hur denne lille treåring liksom bara ”tar in” hela upplevelsen i hela sin kropp, hela sitt väsen. Total koncentration!
Så, stäng av mobilen och alla andra elektroniska distraktioner, ta fram en bok du läste som liten och mys med ett barn! Antingen med dig själv och den inre versionen av den du en gång var eller med ditt eget barn eller barnbarn eller med någon annans barn, kanske ett gudbarn eller barn i en förskolegrupp. De finns överallt, de små barnen och stora barnen! Vi är skyldiga dem alla att visa vägen till de goda läsupplevelsernas livslånga lärande och glädje!
Gräv i din barndoms skattkista av sagor och berättelser. Du kan bli överraskad själv av det du hittar och kommer i kontakt med. Barndomens glädje och tröst väntar att få komma fram igen ur livets glömska.
Själv tror jag att jag ska gå upp på vinden och gräva fram några gamla godingar ur kartongerna och låta barndomens fria själ få vingar och flyga fritt igen.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Corona blues
Utan känsla av kontakt i livet blir energin tung. Som det svaga ljuset från en 20W lampa. Energin finns, men den avger inte samma ljusstyrka som den brukar ha med högre energital. När jag själv märker av fluktuationerna i min energi under denna tid av social distans, tänker jag att det är som tonerna av en vemodig blues. Jag hör trumpeten med sin wah-sordin, det dröjande klinket från pianotangenterna och sången med sina ord om sorg och längtan. Det dämpade tonläget sjunger om något, som är förlorat, något som saknas. Detta vemod är bluesens kännetecken och i Coronans tid sjunger bluesen om ensamhet och längtan efter kontakt.
För nog är det så att de jag talar med berättar om just detta. De berättar om saknaden efter mänsklig och social kontakt – och för den som berättar handlar det inte om ytliga kontakter, utan om en känsla av ett djupare möte. Då tänker jag att just upplevelsen av kontakt, i sin allra djupaste mening, alltid handlar om detta fundamentala mänskliga behov, att känna sig mött och sedd och bekräftad.
Vi människor behöver känna och uppleva kärlek – och kärleken har många kontaktytor oss människor emellan. Det är kärleken vi upplever i djup kontakt med en partner. Det är den kära leken vi har tillsammans med vänner, när vi samtalar och skrattar, eller för all del, gråter tillsammans. Det är den kära leken vi har tillsammans med våra små barn eller barnbarn, där våra händer och sinnen är engagerade i deras nuet. Kärlek är att ge, att ta om hand, att dela, att utmana och att våga. Kärlek är trygghet, tillit, växande. Det finns något inbyggt i kärlekens energi som handlar om möten, kontakt, fysisk och andlig, djup och höjd, lek och allvar. Tillsammans med andra skapar vi kärlekens energi.
För de allra flesta av oss påverkas kontaktytorna med andra under Coronans tid, oavsett om det varit vår, sommar eller höst – och snart är det vintern. När jag skriver om årstidernas gång, kommer tankar om tid in i den vemodiga bluesen. Hur länge ska detta vara, hur länge ska jag vara utan kontakt? När ska jag återigen sitta i ljusens sken och samtala oändligen med vänner? Jo, jag vet att ingen vet och jag vet att jag inte är ensam. Själv lever jag i tvåsamhet, jag har många samtal och möten via Zoom, men ändå… Vemodet frågar när jag kommer att ha alla mina kära omkring mig igen, hela min lilla familj, nära vänner och all energi som finns i vår kontakt? När ska jag kunna möta fler klienter i sinnenas fysiska rum? Wah, wah, wah – trumpetens dämpade vemod gör sig hörbart igen.
Och om jag känner så, som lever i en relation, med friska och aktiva vuxna barn, energiska små barnbarn, vänner som kunde komma på lunch i trädgården i somras och på avståndspromenad under hösten, hur ska det då vara för den som lever helt ensam och utan en livgivande trädgård?
Och om jag kan känna så, som möter klienter i djupa förtroliga samtal och i nära kontakt, visserligen i online-rummet men ändå, hur ska det då vara för den vars arbete är mer tekniskt och instrumentellt? Den vars arbete handlar om resultat och prestation. Det går bara inte att brainstorma i ett projektarbete på Zoom. Man behöver hitta ett nytt sätt att bjuda på och bjuda in i en talets naturliga turordning. Ett nytt lyssnande, en ny respektfullhet. Något behöver förändras när vi möts i Online rummet och det nya förhållningssättet kan ta tid och kännas jobbigt för många. Inga spontana samtal vid kaffeautomaten, ingen inspirerande kreativ energi, som fyller sinnet med nya idéer och möjligheter.
Och om jag känner så, som är äldre och kan se på livet med vetskapen om att allt går i cykler och att ”this too shall pass”, hur ska det då vara för den som är ung och tror att livets möjligheter går dem ur händerna under pandemins hotfulla muller och krav på isolering? Kanske vi behöver påminna oss om att solen går upp varje morgon, så som den har gjort sedan tidens begynnelse? Det kommer vara på det sättet så länge som solen och jorden finns på samma sätt som nu. Solen går ner varje kväll, så har det också varit sedan tidens begynnelse.
I tider när bluesens vemodiga toner följer dig i vardagen, minns att du är en del av något mycket större. Det finns ett skeende som inte ändras, det pågår i oändlighet och i dessa vemodiga stunder kan det kännas skönt att påminna sig om att dina känslor kommer och går, men att solens uppgång och nedgång består i ett evigt flöde. Du som är ensam, ring de som lyssnar och samtalar med dig en stund. Och du som har familj och vänner, ring dina vänner, tala med dem! Sms är bra men samtal är bättre. En stunds samtal med vännen du vet lever ensam. En stunds samtal med den du vet längtar efter att få höra din röst.
Tänk dig att du är en del i detta ordlösa, eviga flöde. Du är en del i livets rytm. Om du låter dig vaggas i denna trygga rytm, kan du lättare möta livets olika tonarter och veta att allt är föränderligt och allt är som det ska vara.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Möt dig själv i tomrummet
Ingen av oss lever ett helt liv utan att någon gång ofrivilligt vistas i det inre mörka tomrummet, längre än vi önskar. Att vistas där brukar vara förenat med smärta och vånda, när vi inte själva valt att vara där genom exempelvis meditation. Vi blir vandrare i vårt inre tomrum kanske för att yttre omständigheter tar oss dit, eller för att vi söker något. Det finns en orsak till att vi kommer dit, ett syfte som ska utforskas. Och syftena brukar vara rätt tydliga när vi väl börjar utforska mörkret.
Syftet kan vara existentiellt och i det existentiella tomrummet kan vi uppleva den plågsamma ”Själens mörka natt”, som Johannes av Korset har skrivit om. Det existentiella tomrummet fångar vårt innersta väsen, kramar om hjärtat, skrapar på vår sorg så som barnet skrapar på sårskorpan för att återigen frilägga såret. Sorgen ska vädras tills källan sinat och sorgens källa återigen är torr. ”Varför”, brukar vi upprepa när vi vandrar i själens mörka natt. ”Hjälp mig”, ekar inom oss, ”hjälp mig”. Jag är övertygad om att vi behöver detta existentiella tomrum, denna själens mörka natt för att vi ska kunna välja riktning. Och genom att välja riktning definierar vi vem vi vill vara. Livets evigt existentiella fråga ”vem är jag?” får vi möjligtvis inte svar på förrän vi levt vårt liv till slutet. Däremot har vi ett ansvar till livet självt att ständigt ifrågasätta oss själva med frågan ”vem vill jag vara?”
Inom psykosyntesen brukar vi använda liknelsen med ”Pilgrimens resa”, Dante Alighieris dikt om resan genom helvete och skärseld innan paradiset blir uppnåeligt. Det går liksom inte att leva som sitt sanna själv om man inte gjort upp med sitt mörker. Det finns en fin bok av psykosyntesterapeuterna Bonney Gulino Schaub & Richard Schaub som heter ”I Dantes spår” och beskriver just den resan.
Syftet kan också vara psykologiskt. Vår personlighet formades i tidiga år genom det vi lärde oss i nära relationer, i samvaro med andra. Den sökande människan ställer sig frågan ”vem vill jag vara?”och det är ytterst relevant för den som vill vara autentisk och ta medvetna beslut från sitt sanna själv. Den som nöjer sig med att leva som skuggfigurerna på väggen i Platons grotta och blundar för sin historia, äger bara en bråkdel av sitt medvetna beslutsfattande. De flesta besluten och valen görs av skuggfigurerna. Den som lever efter någon annans sanning, blir inte hel.
Om svaret på frågan ”vem vill jag vara?” innehåller ord som ”sann, hel, autentisk, äkta”, då behöver du tomrum, tystnad, lyssnande, för att börja höra den svaga rösten från ditt högre Själv. Om tjattret i hjärnan överröstar det högre Självets röst och du ignorerar din intuitiva kunskap, då kommer du förmodligen vistas längre i det psykologiska tomrummet utan kontakt med ditt Själv.
Tomrummet behövs för att du ska ta dig tid att börja lyssna till dig själv. Och tomrummet, det kan du själv skapa genom att öva på mindfulness eller meditera. Roberto Assagioli definierade olika former av meditation, som på olika sätt hjälper dig att finna de svar du söker. Det kan vara för att öppna upp nya nivåer av medvetenhet, för att reflektera och för att växa som människa. Men kom ihåg, du är som ett spädbarn när du ska lära dig detta nya. Det tar tid att röra sig från att hitta sina händer, till att krypa, till att stå, till att gå. Och sen hela livet till att bemästra detta i allt ökande nivåer av skicklighet. Så är det också med meditation. Du som direkt tänker ”prestation”, dvs att du ska lära dig, att du ska bli bra på detta, att du ska kunna – du behöver säkert övervinna ditt behov av att vara sedd och uppskattad för det du gör och ha tillit till att du har all kunskap och förmåga som du behöver för att meditera. Släpp taget om prestation. I meditation söker du kontakt med ditt sanna själv.
Syftet kan också vara relationellt. För att kunna vara i relation och verkligen möta en annan människa behöver du möta henne där hon är. I tomrummet skapas en möjlighet för dig att lyssna till den andra, att verkligen lyssna och höra, även med hjärtat. Om din hjärna tjattrar om vad du ska säga sen, då har du för länge sedan släppt lyssnandet och då har du lämnat tomrummet. Tillbaka till tomrummet och din önskan att möta den människa du talar med. Om din hjärna går igång på att förneka, försvara och förklara mer än att förstå, då har du garanterat lämnat tomrummet och slutat lyssna. Om du vill träna på att vara kvar för att öka din relationella kompetens kan du pröva att tyst för dig själv upprepa ett mantra jag en gång hörde Björn Natthiko Lindeblad säga: ”jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel”. Det lärde han sig en gång under tiden som skogsmunk i Thailand och det förmedlar han ofta i sina föreläsningar. Om du vill lyssna till Björn finner du honom på Youtube.
Syftet kan också i sin grund vara evolutionärt. Det är i tomrummets stillhet, som det nya kan växa fram. Vi är inte statiska, vi utvecklas och förändras under hela vårt liv. Så länge vi lyssnar till oss själva i tomrummet förstås. Evolutionen innebär att vi lämnar det gamla skinnet och under en tid är sårbara och ömskinnade tills vår tillväxt har funnit sin nya form. Det här är inte lätt att gå igenom, men det är egentligen inte så svårt heller för evolutionen är på vår sida och vissa saker måste vi bara göra. Annars är vi som Skorpan säger, bara en liten lort., Och vem vill vara en liten förkrympt lort i sitt eget liv?
Modet att växa och bli den du är ämnad att vara behöver inte betyda att du ska möta riddare Kato. Men du behöver våga utmana dina rädslor och hoppa. Ibland stora hopp och ibland småskutt på vägen. Allt som känns svårt innebär en utmaning för dig. Och varje utmaning ger dig en möjlighet att bli litet mer av den du är. Du kan vara säker på att du klarar de utmaningar, som du inom dig vet att du måste anta. Tillit behöver bli din följeslagare. Som människa har du alltid ett val. Du kan välja hur du förhåller dig till den situation du står inför och du kan välja hur du vill göra. Du kan inte alltid ändra själva situationen, men du har ett val att välja att använda din vilja. Där är tillit och tron på att allt blir till det bästa, en god vän att ha med sig i tomrummet.
I tomrummet där du möter dig själv där slumrar din vilja och din riktning. Den vilja som handlar om mer än ”ska jag välja smör eller olivolja?”. Den vilja som handlar om att du i varje tomrum under ditt liv har chansen att möta dig själv och lyssna till vad du önskar och vill.
I din längtan finns din riktning. I tomrummet finns dina möjligheter och dina val.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Kontakten i dansen
”Vi har inte längre någon kontakt”, har jag hört par säga. ”Du ser inte längre mig”, säger en. Och en annan säger ”vi har kommit ifrån varandra”. När jag hör det här så vet jag att relationen har problem. Utan kontakt lever man ensam i tvåsamhet. Där man en gång höll om varandra i pardansen är man nu två ensamdansare. Det finns ett ingenmansland mellan de två, som ingen av dem beträder. Båda vandrar ensamma i öknen på avstånd från varandra. För den ena kan vandringen betyda ”stänga av” för att slippa känna smärtan i kontaktlösheten. Ofta vande sig den personen redan som mycket liten att stänga av och skydda sig mot det som smärtade i att inte känna sig sedd. För den andra kan vandringen betyda att till varje pris säga vad man tycker och kan, liksom för att visa att man redan kan vägen. Ofta vande sig den personen redan som mycket liten att visa sig duktig för att slippa känna smärtan av att inte känna sig sedd och älskad.
Den här vandringen i kontaktlöshet är jobbig för ett par. Den som lärt sig stänga av sina känslor, lärde sig tidigt att stänga av kontakten med sitt själv. Jag hör ord som ”det är ingen idé” och när vi testar att byta ordet ”det ”mot ”jag”, kommer vi närmare den tysta sanning som personen lever med inom sig. ”Jag är ingen idé”. Den som lärt sig att ta ansvar och vara den duktiga upplever ofta att ingenting duger. ”Vad jag än gör duger jag inte, ingenting jag gör är tillräckligt bra”. Båda bär inom sig sitt egna inre barn, det lilla barn, som en gång anpassade sig till omgivningens uttalade eller outtalade- men definitivt upplevda krav.
Det lilla barnet anpassade sig en gång i tiden till att inte visa sig själv och den vuxne lever bakom ett skydd. Det kan vara en rustning, det kan vara en sköld. Livet kan vara framgångsrikt för den som är bärare av skölden. Framgångar av yttre art är vanliga. Men sorgligt nog hindrar skölden personen från kontakt med sig själv och med sina närmaste. När man börjar lätta på skölden så får man vara mycket varsam. För den som börjar komma i kontakt med sina djupt liggande känslor av anpassning kan smärtan bli mycket stark.
När det sker i en parterapin behövs mängder av tryggt hållande, kärlek och medkänsla. Den som tidigt lärde sig att det inte är någon idé att visa sina känslor och behov, behöver kärlek och förståelse i oändliga mått från sin partner. Den ovillkorliga kärleken som skulle ha byggt upp den sanna självbilden från början i livet, den behöver finnas från partnern. Och det är naturligtvis inte lätt eftersom partnern också är olycklig och behöver bli speglad och mött i sina känslor. Men på något sätt är det inte svårt heller. När ett par väl har bestämt sig att vilja mötas på djupet då kan de turas om att sträcka ut sina armar och hålla om den andra i pardansen. På så sätt kan en harmonisk och ömsesidig dans uppstå.
Det viktiga i pardansen är ömsesidigheten. Både du och din partner behöver se och värdera er själva, den andra och varandra. Partnerskap är en pardans, inte en solodans med ensam uppvisning på dansgolvet. Ibland för den ena och ibland för den andra. Ibland vill du vara den som för i dansen och ibland vill du känna din partners kraft. ”Där du är yin är jag yang” och vice versa. ”Där du är animus är jag anima” och vice versa. Det kan vara djupt befriande att uppleva att det du söker hos din partner, kan du även finna hos dig själv. Med tiden kan ni två komma in i det flöde av lyhördhet och smidighet som gör att gränserna suddas ut i pardansen. Det här kräver en ökande empatisk förståelse av frågan: ”hur det är för dig när det är så här för mig.” Och vice versa.
Kom ihåg: du är unik och värdefull och din partner är unik och värdefull. Bortom alla antaganden, föreställningar och uttryckssätt, som signalerar något annat. Och om det behövs, så kan den ena eller båda också gå i individualterapi. Det är något med det här subtila, som finns i känslan av att vara i kontakt med sig själv och i kontakt med den andra. Jag är ”jag” och tillsammans med dig känner jag det unika i mig själv. Du är ”du”, unik som bara du är. Tillsammans är vi ett ”vi”.
När ni två en gång möttes, så uppstod en kärlekskontakt. Men olikt elkontakten och eluttaget är inte vi människor tillverkade i en fabrik och vi har mer än en kontaktyta. Vi är levande väsen med unika behov och kontakten mellan två parter sker genom olika kontaktytor, som energifält där vi möts och jag brukar se dessa som: ”sociala, fysiska, emotionella, kognitiva, kreativa, själsliga och andliga.”
Med så många kontaktytor och energifält, är det verkligen inte märkligt att varje människa rymmer så många paradoxer. Det är inte konstigt att när två möts kan det både slå gnistor och trampas på tårna i dansen, även för ett par som en gång älskade varandra oförbehållslöst.
Jag tror att vi alla föds med en uppgift i livet och att grunden i den är att leva livet så levande som möjligt. Inte som en egoistisk och självupptagen narcissist utan i samklang mellan vårt medvetna själv och vår högre medvetenhet. Det är utmanande nog i det egna livet. När vi dessutom möter vår kärlekspartner eller själsfrände behöver vi ta in en nivå till. Det som inkluderar också vår partner. Det blir som ett dubbelt seende.
När ett par vill arbeta med sin dansstil i parrelationen är det dags att finna sina steg igen och sin unika pardans. Genom parterapi får paret börja träna i att mötas och få kontakt. Den enkla vägen går via en modell för kommunikation, övningar tillsammans och rådet att träna mycket hemma. Den djupare vägen är den utforskande och den börjar på samma sätt men går djupare och längre.
I IMAGO® parterapi börjar hela arbetet med relationen genom den enkla modell för kommunikation. Båda får träna på det rena budskapets tal, utan projiceringar och skuldbelägganden. Båda får träna på det djupa lyssnandets och speglingens konst. Genom träningen skapas nya spår av självmedkänsla och medkänsla i hjärnan och kontaktytorna mellan de två kan utökas och fördjupas.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Ögonblick av möten
I mitt arbete som parterapeut, har jag mött många par som pratar med varandra men inte längre lyssnar och hör den andre. Orden används funktionellt men inte emotionellt. Paret planerar och exekverar. ”Idag hämtar jag och i morgon hämtar du. Vem lämnar? Vem handlar? Vem städar?” Almanackan på väggen i köket är fulltecknad. Det finns en exekutiv funktion i varje relation där planer upprättas med målet att få livet att fungera. Orden används för att lösa ett problem. Paret blir den exekutiva ledningen för Affären Familjen AB. De möts i vardagens logistik men ser inte längre varandra med kärlek i blicken.
Jag har mött många par som inte längre älskar med erotiken som följeslagare. Kroppen används fysiskt men inte sensuellt och utan erotik. De ger efter eller håller tillbaka kraften som finns i det fysiska mötet. De ligger med varandra, har sex med varandra, kanske älskar med varandra. Eller inte. Eros har sänkt sin blick och sörjer förlusten av själva livskraften i relationen. Det är som installationen av Edward Kienholz från 1964 ”While Visions of Sugarplums Danced in their Heads” (Centre Pompidou, Paris) där paret i sängen ägnar sig åt att ha sex medan bilderna i huvudet drömmer om något saftigare och sensuellare. De möts fysiskt men möts ändå inte.
Och jag har mött många par som längtar men har glömt bort den ömsesidiga kraften som finns i kärleken. I givandet och i tagandet. De drömmer, längtar och väntar. De pratar om sin längtan. ”Om du bara… om vi bara… tänk om…” Kärleken finns men agerar inte. Kärleken finns men modet att välja har falnat. Den som väljer kärleken tar alltid en risk. ”Tänk om jag blir avvisad… tänk om jag blir avslöjad… lämnad… ratad… om jag visar mig som den jag verkligen är… vill du ha mig då?” Kärlek utan vilja är som en falnande glöd. Till sist dör elden ut. Paret möts, men möts inte i hjärta mot hjärta.
Jag har också mött par som pratar och pratar med varandra, men inte längre hör. De är oftast fullt upptagna med att svara. Inte sällan innehåller svaret en projicering som ”du gör alltid” eller ”du gör aldrig” eller kanske ”du är inte riktigt klok”. De möts definitivt inte.
Men jag har också mött par som säger att de från början ”visste” att de hörde ihop, som om något mystiskt guidade dem till varandra. Många gånger finns detta kvar som en trygg förankring genom livet, men ibland kommer vardagen in med alltför stora utmaningar och de behöver hjälp att finna tillbaka till varandra. De möts, tappar taget men söker sig tillbaka till den mystiska övertygelse de delar. De är alltid redo att mötas igen.
De här är några exempel på en del av de möjliga kontaktytor, som finns mellan två i en relation. Ögonblicken av kontakt skapar tillit och bygger långvarig gemenskap och trygghet.
Vägen till kontakt går genom kommunikation och en önskan att möta den andre. Det är också grunden i IMAGO® parterapi där en enkel modell för kommunikation leder till djupare lyssnande, vilket i sin tur leder till ökad medvetenheten om partnerns upplevelser och behov – och samtidigt till djupare självkännedom.
Gradvis frigörs område efter område och mer blir möjlig inom fler kontaktytor: ”Fysiska, emotionella, sexuella, kognitiva och intuitiva.” Bortom gamla föreställningar om hur en relation ska vara och hur man själv ska vara, finns möjligheten att leva i en mer medveten relation, i kontakt med sig själv och den andra.
Det finns ingen enkel väg, ändå är den inte så svår heller bara man har bestämt sig för att vandra den. Det par som inte har riktig motivation att arbeta med sin relation, får inte heller in den rätta motivationen i relationen. De hotar ofta med att gå sin väg, att skiljas, att lämna sin partner. ”Om du inte”… Det finns alltid sidovägar att avvika på och när man har flyktvägarna inom sikte, hur motiverad är man då att satsa när vägen känns tung?
Det här kan vara tungt att bryta gamla mönster, men ibland blir jag, som parterapeut, överraskad när glimtar av motivation plötsligt börjar uppstå hos paret under arbetet. Som frön som legat under jorden och bara väntat på att få lite uppmärksamhet och näring.
Dessa magiska ögonblick som uppstår under arbetet innebär ibland att det att ”de två” återigen kan mötas och förenas till ’en’ i sin kärlek och ändå kvarstå som två unika individer. När de två möts i en omfamning, sänker jag min blick för att de två ska få vara i sin bubbla av kontakt och kärlek. Det är ögonblick av nåd.
Ibland kan en väckt motivation faktiskt leda till ett beslut om skilsmässa. Då är motivationen att skiljas på ett hyggligt sätt det viktiga – och om det finns gemensamma barn så krävs en livslångt vänskaplig relation. Här finns en skiljeväg och den kan vara svår att ta, särskilt om en av parterna faktiskt inte vill skiljas. Här möts man inte längre på sin gemensamma väg utan på den väg som är gemensam för barnen och med deras vision som ledstjärna. Här blir kontaktytan ”föräldraskapet och vänskapen”. Kärleken mellan de två har då inte längre sin resonans i Eros utan Agape. Med det menar jag att den erotiska laddningen inte längre finns men att i stället den kärleksfulla vänskapen behöver få sitt utrymme.
En ny sorts kärlek får möjlighet att ta form, där tacksamhet för det som varit och medkänsla med varandra lever vidare. Att med tacksamhet ändå kunna se varandra i ögonen och empatiskt mötas ett ögonblick med orden: ”en gång älskade vi två varandra”.
Glädjande nog innehåller denna väckta motivation oftare hopp, kanske för första gången på länge. Med hopp i hjärtat kan man börja tro på relationen igen. Och om parterna börjar tro igen – tro på att mer är möjligt – då kommer mer och mer vilja in i vardagen. Viljan att verkligen möta den andra, ögonblick för ögonblick av att både se, höra och känna med sin partner. Detta är verkligen det största i parterapi, något som landar i hjärtat även på mig, som fått förmånen att möta dessa två och som vet att ingenting är givet, utan utgången växer fram under arbetet. Då påminns mitt hjärta återigen om det välkända citatet från Första Korintierbrevet:
”Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Mod i livets små ögonblick
Livet utmanar oss ständigt i olika situationer, relationer och presentationer av oss själva. Med ”presentationer av oss själva” menar jag hur vi visar oss själva i olika situationer. Vad vi säger och gör i livets ögonblick blir till de självpresentationer, som blir vår livsberättelse.Om vi tänker som Nietzches förslag att vi ska leva som om vi kunde leva våra liv om igen i evighet, vad skulle vi då göra? Hur skulle vi då presentera oss för världen? Och vem skulle vi vilja vara i livets små och stora ögonblick? Psykiatrikern och psykoterapeuten Irvin D Yalom brukar fråga sina patienter[i] : ”What regrets do you have about your life and how can you live now without building up new regrets.” Vad ångrar du med ditt liv och hur kan du leva nu utan att bygga upp nya saker att ångra? Det är en bra fråga du kan ställa dig för att checka av om du är på rätt spår i ditt liv eller om du har avvikit från den väg som är din. Vem vill du vara i livets små och stora ögonblick? Hur vill du definiera dig själv genom dina handlingar?
De här till synes enkla frågorna för ofta med sig ett ställningstagande och ett val. Det behöver inte vara så stort och märkvärdigt, men det kräver en medvetenhet och vilja att våga leva så sant och äkta som möjligt.
Ord om hjälpsamhet och generositet är ganska lätta att uttala, men inte alltid så lätta att leva efter. Vill du vara den som sträcker ut handen till nästa människa? Vill du vara den som avstår något till förmån för någon annan? Vill du vara den som öppnar ditt hjärta för den lidande?
Då behöver du verkligen ha mod utöver det vanliga. Det är inte lätt att leva upp till den presentationen av sig själv. Fråga mig, jag vet. Jag vill, men i det gömmer sig i mitt bröst ögonblick av feghet, när jag bildligt talat vänder bort blicken. Jo, jag betalar mitt tionde varje månad till läkare utan gränser och olika barnorganisationer. Det gör jag, men det kräver ingenting annat av mig än att avstå en del av det jag kan avvara. Och visst blir jag upprörd av trångsynta politiker och högerpopulister, för det blir jag verkligen! Men det kostar mig ingenting mer än ett ögonblicks synpunkter och projicerande ilska. Det jag kan göra är att vara modig nog att agera i de små ögonblicken så att jag skapar mig den livsväg som är sann för mig och där jag bidrar till något mer för andra.
Men vad betyder egentligen ordet mod? Jag vänder mig till de gamla filosoferna för att söka svar. Inom den grekiska filosofin finner jag fyra kardinaldygder: dessa var mod, vishet, måttfullhet och rättrådighet. Modet handlar, enligt Wikipedia, om att ”handla i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige. Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras. Mod stärker individens självkänsla och hjälper personen att övervinna sin rädsla genom exponering.”
Det här gillar jag. ”Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras.” Göras kan också bytas mot ordet sägas. Övervinna rädslan för att göra det som behöver sägas. Göra, säga, visa, agera. Viktiga aktiva verb, inte minst för den som arbetar för att stärka sin känsla av själv och finna svar på frågan ”vem vill du vara i livets små ögonblick”?
Psykosyntes blev för mig nyckeln till livets eviga existentiella frågor. Inte så att jag låser upp och där finns något färdigt. Mer att nyckeln ger mig redskap och verktyg att utforska och finna det som är sanning. I mitt arbete som terapeut är det en av mina största stunder när en klient vågar något med ögonblickets mod och vågar möta sin smärta, sin längtan, sin Nemesis. Vågar säga och göra det som länge har väntat på att bli sagt eller gjort. Inte med stora dramatiska åthävor utan med det bultande hjärtats mod att exponeras i all sin sårbarhet. Det är magiskt att få vara med om och följa detta.
Det finns ju i den terapeutiska gärningen en uppgift att guida klienten på vägen mot sin högsta potential. Och den högsta potentialen når man inte utan modet att ge upp gamla självbilder, övervinna rädsla och motstånd och stå där skälvande i hjärtats sårbarhet. Finna sig själv i det som är utan form. Det är min uppgift att hålla allt detta, skapa trygghet och guida med hjälp av både psykosyntesens teorier och metoder, hjärtats visdom och intuitiva frågor. Allt detta som förlöser den människa som funnit att den egna livsplatsen är för trång.
Jag själv då, var finns modet i detta för mig? Jo, i varje litet ögonblick utmanar jag den inom mig som kan, som vet, som klarar det mesta. Den som har svaren. För så formades jag en gång av livet. Den dugliga och duktiga delen inom mig tränar dagligen på att dra sig tillbaka. Mitt mod som terapeut handlar om att släppa taget om svaren själv och aldrig ge upp min tro på klientens egen kraft och förmåga. Att se glimtar av klientens eget ljus och med varm hand hjälpa till att färdigställa bågen, som ska spännas av klienten. Om och om igen, tills pilen skjuts rakt och når sitt mål. Ögonblick för ögonblick.
”Det är skönare lyss till den sträng, som brast,
Än att aldrig spänna sin båge”. (Verner von Heidenstam)
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Tips:
- Läs gärna Piero Ferrucci: ”Bli den du är”. Boken är översatt till svenska och innehåller många fina övningar man kan göra hemma för att stärka sin självkännedom.
- Läs mer på Stiftelsen PsykosyntesAkademins hemsida om kurser och utbildningar med psykosyntes som grund.
[i] ”How our life shapes our life’s work” – Irv Yalom interviewed by Molyn Leszcz at AGPA Connect (23 May 2019)
Tankar om döden
Sommarmorgonen är varmfuktig. Kanske påminner den mig om loja dagar i tropiska länder, där jag rest både som ung och äldre. Kanske den påminner mig om loja morgnar på landet i skärgården där allt jag önskade av dagen var att få åka ut med aktersnurran till någon liten kobbe och dyka i det klara vattnet med kusin Uffe. Lycka och medhavda mackor, som moster ofta förberett. Hon gjorde goda smörgåsar min moster och hon hade de gladaste och mest leende blå ögon. Hon hade lätt till skrattet. Märkligt egentligen att hela det minnet kommer upp när jag känner av sommarvärmens fukt på huden. Minnen sitter liksom i huden ibland. Moster finns inte längre bland oss levande och ändå är hon så levande för min inre syn. Jag lyssnar till sommarpratet om livet och döden.
Jag knaprar på ett Finn Crisp. Smaken är så där surnyttig, som jag både gillar och inte gillar. Nog är det enklare med det lättuggade vita brödet, det som inte gör någon nytta inuti min kropp. Tanken dyker upp men det är något med den tydliga rågsmaken som väcker något slags gott minne inom mig. Kan det ha varit från forna tider när rågbrödet var den enda maten?
Medan allt detta pågår inom mig lyssnar jag till Björn Natthiko Lindeblad på inspelningen från sommarpratet den 26 juni 2020. Jag noterar att jag känner en viss rädsla att lyssna. Han kommer ju tala om döden och sin egen död i synnerhet. Jag vet på förhand att jag kommer gråta. Han har en förmåga att nå mitt hjärta och min själ. Han berör mig. Han når mig.
Men jag vet att jag måste lyssna. Jag behöver lyssna. Och jag vill lyssna. Jag till och med längtar efter att få lyssna till hans inspelade program. Både en viss rädsla och en längtan alltså.
Och ”allt är som det ska’, alltid”, säger han. Inte skaaaa med långt a, utan ska’, litet avhugget, västkustskt, mjukt. Jag tycker om hans röst, den börjar bli välbekant att lyssna till. Och så kommer hans ska’ och jag blir varm inombords, kanske jag ler litet. Dialekter har något gulligt över sig. De bara finns där och mitt i all skoltränad rikssvenska så dyker de upp, ljuden från barndomens trygga toner. Mormor är med mig just nu känner jag. Hon, de norrländska dialekternas mästarinna.
Tårarna börjar komma när Amazing Grace spelas av säckpipeblåsarna. Tårarna ligger och trycker på bakom ögonlocken hela tiden jag lyssnar. In i dödsrummet i Basel där Björns pappa tar farväl av detta liv och sin familj med eutanasi. Jag känner igen gnabbet, både det som Björn minns och som han tänker sig det. ’Vem har rätt’ om det som kommer när vi dör? Inte du, inte jag. Men som jag brukar säga till min man när vi gnabbas om vad som kan tänkas ske: ”om jag har rätt så är det du som får bli överraskad en dag när vi möts där på andra sidan och om jag har fel så har jag i alla fall varit lycklig i min övertygelse.” Tanken på evigheten och universums ljus ger mig en känsla av stilla lycka. Hoppets ljus och lugn.
”Vad var det jag sa’?” tänkte Björn den gången i Basel att han skulle kunna viska till sin pappa när de möttes igen. Kanske möts vi på andra sidan eller i en annan dimension. Kanske inte. När Björn beskriver sin pappas förundrade ansiktsuttryck i dödsögonblicket påminner mig om den första dödsbädden jag var vid, som ung. Det var när min älskade mormor dog 1975. Jag glömmer aldrig hennes förundring när hon plötsligt såg upp och sade ”men mamma, är du här?” De stora blå ögonen öppna för första gången sedan den djupa koman satte in tre veckor tidigare. Där och då hände något med mig. Min tidigare tveksamma undran blev till en självklar övertygelse. Så ung jag var, bar jag på en andlig visshet och den har aldrig lämnat mig även om den ibland har fått stå tillbaka och velat hit och dit.
Livskraften lämnade Björns pappa och sen var det bara kropp. Så minns jag själv känslan när jag 2007 satt vid en annan dödsbädd. ”Vi har öppnat fönstret så själen kan ta sig ut” sade de två vänliga kvinnorna från hemtjänsten. Och så blev det. När den döda var redo flög själen ut genom fönstret. Rummet blev isande kallt, som något varmt svepte igenom rummet och hade bråttom vidare. Bara kroppen blev kvar. Det var påtagligt att den livskraft Björn berättade om, lämnade även denna kropp efter döden. Jag lämnade kylan i rummet och satte mig i soffan i vardagsrummet. Med mig hade jag den varma känslan av min livssläkting. Hon som inte föddes som släkting men som ändå var förenad med mig i vårt släktskap genom hela livet.
Kanske jag nu i stället i den situationen skulle ha lyft in välsignelserna och tacksamheten. Så som det blev för Björns pappa med välsignelserna han berättade om. Tänk att din pappa blev så rikt välsignad, Björn! Både i livet och efter döden. East, west, north, south. Tänk att buddhistmunkarna bad och uttalade sina välsignelser över din pappa i jordens alla väderstreck. Nog är det så att vi alla är välsignade med det liv vi nu lever. Att livet i sig är en välsignelse. Att vi får uppleva livet med alla våra sinnen, nog är det något att känna sig välsignad och tacksam över. Nog är vi lyckligt lottade och ändå… Visst är det så att vi vill leva. Vi vill leva litet till och litet till.
”This too shall pass”… Björn påminner om att när det är dags är det dags. Det kommer en tid när ditt timglas har allt mindre sand i den övre delen. Och det är som det ska’. ”This too shall pass”, de trösterika orden i många svåra stunder. Att släppa taget om rädslan och den egna kampen för att motarbeta döden. Påminnelsen om att inte identifiera sig för mycket med prestationen och framgången i livet. ”This too shall pass”…
Kanske, kanske inte. Kanske jag har tur, kanske inte. Som alla goda berättare har Björn några goda metaforer på lut. Några enkla berättelser, som vi alla förstår, utan att skrivas på näsan med punkter i en presentation. Berättelsen om den kinesiske bonden, som lär oss om acceptans och att förhålla oss till det okända, till det vi inte vet. Det kan va’ tur, eller inte…
Den stora lärdomen från åren som buddhistmunk är just detta, säger Björn och kallar denna förmåga för människans superkraft. Att möta tankeflödet med litet mer ödmjukhet, skepsis, litet mer humor, litet mer kanske, kanske inte…
Den där rösten vi behöver möta inom oss och släppa taget om. Den kritiska rösten. Den som tycker, tänker, planerar, hoppas, räds. Särskilja det vi tror från det vi vet. Det enda vi med säkerhet vet är att vi en dag ska dö. ”Livets flyktighet och dödens ofrånkomlighet”.
Stränginstrumentets uråldriga ton hörs, den spröda tonen, den dova tonen, Leonard Cohens mörka sång ”You want it darker”. Tack för musiken du valde, Björn!
”Stanna på skeppet i stormen. Något inom mig vill inte checka ut från kroppen i förtid”. Det är orden Björn använder när han berättar. Att vilja leva i kärlek länge, länge än… ”Att veta att jag vill och vill länge, länge än”. Att hoppas på det bästa och samtidigt förbereda sig på det värsta. Kanske, kanske inte… Vi är som löven på träden. Vissa faller när de är bruna och har vissnat, andra faller medan de ännu är gröna.
Vi är inte vår kropp, vi har vår kropp. Att tänka på sin kropp som ett älskat husdjur, som vi har, som blir sjuk, som åldras. Att det är kroppens inneboende väsen. Att hedra kroppen. Hej kropp, jag ser hur du kämpar! Du gör allt för mig, fast du måste kämpa och du kämpar på! Jag lovar att lyssna bättre på dig. När du verkligen inte vill längre, då gör vi som du vill. Jag ska vila i acceptans. Vilket fint liv vi fick. Ske din vilja, inte min.
Ungefär så flödade Björns ord. Och jag minns nu också min pappa. Min pappa, som stod på kroppens och livets sida och drog ut dränaget från gallan när kroppen mådde illa. Det var som om han sade att det räcker nu. Vi har haft ett bra liv, du och jag, men nu räcker det.
Alla de jag älskat och varit hos i livets slutskede. Mina förtvivlade ord ”vad kan jag göra”. Som om jag hade makt över liv och död. ”Se upp för hybris”, sade han, sjuksyrran Bertil. Det blev en insikt, som landade inom mig. Vem är jag som tror jag kan fixa allt, till och med döden – och människans egen vilja att leva, eller inte? ”Ske din vilja”…
Björn talar i sommarprogrammet om vad som är viktigt för honom, på riktigt, nu. Vad som är viktigt på riktigt. Och det är viktigt att uttrycka tacksamhet. Det är viktigt att vara här och nu i stället för att gå vilse i tankarnas dimridåer. Åsikternas död talar han om. Att tycka blir inte längre så viktigt.
Att påminna sig om Mäster Eckhardts ord: ”Allt ni behöver göra för att möta Gud är att fullt ut förstå vem som tittar ut genom era ögon”. Att buga med hjärtat och viska: ”Tack för att jag föddes under en lycklig stjärna”.
Björn talar också om att det finns en resonans i tillvaron och att universum svarar an på avsikterna bakom vi det vi säger och det vi gör. Världen är inte som den är, den är som du är.
Mot slutet av programmet talar Björn om att vi människor ofta ser döden som en kamp med motstånd och förnekelse. Det är som om vi ser döden som en fiende. Be i stället att slippa kämpa, ”gör det lätt för mig att släppa taget”. Påminn mig om allt vi har att vara tacksamma för, se mig i ögonen och påminn mig.
Som det var för mig den gången när pappa låg för döden under de där veckorna i juni för några år sedan. När jag talade till honom och berättade om vilken fin pappa han varit och att jag älskade honom. Det jag inte alltid tänkt på att säga eller hunnit säga medan livet pågick, det kunde jag säga nu. Åh, vad jag talade till dig pappa, den gången du låg för döden.
Och det enda man kan vara säker på, säger Björn, är ”tack och förlåt”…
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Tomrummet
Jag hörde en gång buddhistmunken Thich Nhat Hahn säga ”emptiness is not nothingness”. Tomhet är inte ingenting. Han sade också ”empty is always empty of what”. Redan i den gamla vediska traditionen fanns ett uttryck på sanskrit som är ”neti neti” och det betyder ungefär ”varken det här eller det där”. Ungefär som orden i Bhagavad Gita: ”Never the Spirit was born. The Spirit shall cease to be, never”. Tomheten är tom ock icke tom.
Vi mediterar så att vi kan tömma våra sinnen och tankar på allt det vi vanligtvis lägger märke till och vila i en tomhet där det finns återhämtning. För att göra tomheten begriplig kan vi tala om tomrummet eller det tomma utrymmet. Det ger en rumslighet åt tomheten och gör den, på något sätt, mer förståelig och åtkomlig.
Tomrummet i meditation rymmer möjligheter till vila och återhämtning samt till kontakt. När vi mediterar och når det tomma utrymmet bortom tankarna, kan vi uppleva förhöjd kontakt med oss själva och med alltet. I det tomma utrymmet finns det andliga och vår kontakt sker genom intuitionen, som blir en kommunikationslänk med den högre visdom, som alltid finns i det tomma utrymmet – och som därför aldrig är tomt. .
Jag måste erkänna att jag tycker om tomrum, eller pauser, i olika flöden. Delvis är det nog för att jag var ett ensamt barn, som i tomrummet fann sällskap av fantasin och tankarna. Delvis för att jag ibland har ett introvert behov av att vara ensam med mig själv i mitt tomrum. Men det är också för att livet har lärt mig att det är i tomrummet, som något nytt kan växa fram. Det är både tomt och icke tomt.
Därför vill jag slå ett slag för tomrummen i ditt liv. Tomrummen i stunderna då du inte är bokad av måsten och checklistor. Tomrummen i sömnen under natten då kroppen får den nödvändiga pausen för återhämtning. Kroppen reparerar sig när vi rör oss från det medvetna, vakna rummet till tomrummet i sömnen. Vi vet, och ändå är det lätt att glömma, när vi lägger oss allt senare och vaknar allt tidigare av väckarklockan. Vi vet, men struntar i det vi vet, och det blir en stressvarning, som lagras i kroppen. Förr eller senare reagerar kroppen på att tomrummet fylls upp av ”måsten” även under nätternas drömmar under en allt kortare nattsömn. Sömnen, som ska ge oss det tomrum, som vår kropp och själ behöver för att må bra.
Precis som kroppen behöver sömnens tomrum, behöver musikstycket pauser för frasering och rytm. Pauser är en naturlig del av musik, sång, tal, berättelser och lyssnande. Varje paus är ett tomrum som ger upplevelsen resonans. Utan tomrum blir det ingen musik.
Precis som det terapeutiska samtalet också behöver tystnad för att tomrummet ska kunna skapas. Varje paus är ett tomrum där klienten kan möta sig själv. Precis som alla vi människor behöver tomrummets stilla frid för att förstå vårt liv och vår mening och höja vår medvetenhet.
I det terapeutiska samtalet går vi tillbaka till tidigare upplevelser för att rensa ut gamla antaganden och tidigare beslut. Alla våra upplevelser under alla våra åldrar finns med oss och att komma i kontakt med det barn vi en gång var, brukar vara djupt berörande. Men vi behöver inte låta det inre barnet ta över våra liv, då vi blir maktlösa offer för det vi en gång upplevde. Däri ligger det djupa arbetet att både gräva, komma i kontakt med och göra nya medvetna val. Det kan ta tid, det här arbetet. Det kan också gå fortare än man tror är möjligt när man börjar arbetet med att göra upp med gamla antaganden och livsmönster.
Genom ett väl grundat terapeutiskt arbete öppnas ofta en känsla av frihet och nya möjligheter och ett ”jagmedvetande” som har alla känslor, tankar och upplevelser, men samtidigt är helt är fristående. Som om ett tomrum öppnats, som är både tomt och icke tomt.
I det tomrum som blivit möjligt genom det djupa arbetet öppnas nu möjligheten till det oändliga tomrum, som är det universella. Bortom alla dogmer, former, religioner finns i tomrummet en andlighet, bortom tid och rum. I detta oändliga tomrum finns all mening och alla möjligheter. I det tomrummet finns allt vi behöver veta, känna och förstå för att vårt liv ska få riktning och mening.
Vi behöver bara lyssna, verkligen lyssna, för att höra…
Till vår hjälp med det andliga arbetet har vi många visualiseringsövningar från psykosyntesens rika källa. En del finns intalade på olika språk och en del finns nedskrivna i böcker. Börja lyssna och ställ dig frågan:
”Om allt var möjligt, vem vore jag då?”
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Intuition och dimridåer
När du lyssnar till ditt hjärta så får du djupa svar på dina frågor. Svaren kommer inte från den plats, i den systematiskt organiserade delen av hjärnan, där erfarenhet läggs till erfarenhet och blir till den verklighet du format inom dig sedan du var liten. De djupa svaren kommer från en stilla medveten plats i ditt hjärta, i din själ, där all visdom finns. Det är en lugn plats bortom känslornas och tankarnas dimridåer – en plats inom dig utan krav, utan dömande, utan rädsla – en plats där lugnet och stillheten finns i samklang med allt som är du. Den här medvetna platsen finns alltid tillgänglig. Genom att börja lyssna till intuitionen kan du börja skingra dimman inom dig.
Lyssna till ditt hjärta och låt själen sjunga. Så vill jag säga till dig som söker djupa svar. Frågorna du ställer kan vara många och frågorna kan vara ställda på ett sätt som gör det svårt att få svaren du söker. Åh, så många frågor jag ställt till mig själv om att veta och få kontroll på livets skeenden: Hur då? När då? Vem då? Det är som halmstrån för den logiska delen inom mig, där den ”Inre Chefen” vill upprätta en strukturerad handlingsplan.
Vi människor söker ofta svaren utanför oss själva. Hur ska jag göra? Vilka verktyg finns? Och det är ok, eller hur? Vi lever i ett socialt sammanhang med andra människor. Vi är sociala varelser som vill relatera till andra och tycker om att umgås med nära och kära och vänner. Vi vill göra det på bästa sätt.
Men emellanåt är det som om en kraft drar oss mot att söka de djupare svaren och den djupare samvaron. Det kan vara genom en kris i vårt liv. Och när vi söker de djupare svaren, behöver vi söka på nya sätt och på nya platser. De nya sätten går genom att bjuda in intuitionen och de nya platserna är de platser, som sätter oss i kontakt med en högre upplevelse. Det kan vara när vi är i naturen, som i skogen, vid havet, vid bergen. Det kan vara när vi är i en plats av skönhet eller i kontakt med skönhet, som ett museum, ett tempel, en kyrka. Kontakten sker i andetaget, i det hisnande ögonblicket. Kontakten sker också genom meditation, som ger utrymme och möjlighet för det yttre och det inre att mötas, genom intuition och symbolspråk.
Ju mer vi tillåter oss att söka på nya sätt, i det inre, ju mer underlättar vi för vårt sinne att tunna ut gränserna mellan olika funktionella nivåer, som kropp, känslor, tankar och intuition. Kroppen bär på minnen av det vi upplevt. Känslorna signalerar hur dessa upplevelser varit. Tankarna är den funktion som sorterar det vi upplevt och lärt oss. Det är en del av vår historiska inlärning. Men det vi en gång lärt oss om livet, behöver inte vara rätt idag. Det är som dimridåerna från vårt förflutna. Det är det kluriga med tankarna. De finns där och tar lätt över, så att vi vänjer oss vid att tro på dem. Kanske har vi alla kvar det omedvetna arvet från upplysningstiden genom Descartes välkända citat: ”Cogito ergo sum” (”jag tänker, alltså finns jag”) – men nog är det begränsande för de mer kreativa, kännande och intuitiva funktionerna i i vårt psyke att reduceras enbart till tänkandet? Nog är vi så mycket mer än våra tankar?
Björn Natthiko Lindeblad, den svenske thailändske skogsmunken, som berört många med sina föredrag och, inte minst, sommarpratet 2020, han säger att han lärt sig något viktigt under de 17 åren som buddhistmunk och det är att inte tro allt han tänker. Han lärde sig också ett viktigt mantra: ”jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel”. Det här med att börja ifrågasätta sina tankar kan ge en känsla av frihet men också ge upphov till nya frågor. ”Om det jag trott mig veta kan visa sig vara fel, vad är då rätt?” Men nog är det så att det här med att söka vad som är rätt och fel, det hör ihop med tanken om att det finns något rätt eller fel? Man kanske kan säga att när en tanke tar över och tar ett grepp om dig, då är mantrat ”jag kan ha fel” en skön väg till befrielse från tankarnas tyranni. Tankarna som styrs av det vi lärt oss om livet och blir till antaganden om livet. Någon gång är det dags att göra upp med gamla antaganden och då är intuitionen en gåva. Intuitionen finns bortom tankarna, som en mystisk insikt om det vi inom oss redan ”vet” och från vilken plats vi kan fatta de beslut, som är de rätta för oss.
Betydelsen av ordet ”intuition” har sitt ursprung i latinets ”intueri”. Natur & Kulturs Psykologilexikon (1980) beskriver intuition som att ”se”, ”betrakta” och ”överväga”. Där finns också angivet några mer detaljerade beskrivningar av ordet intuition, som:
1) Direktuppfattning av något utan att man klart kan förstå eller redogöra för hur man kommit fram till sin uppfattning. Plötsliga ingivelser hör hit.
2) En uppfattning av ett föremål, en person, händelse eller situation som är sådan att alla egenskaper och moment uppmärksammas på en och samma gång, till exempel i en enda blick.
3) Ingivelse att göra något som man från början inte hade tänkt göra men som man känner att man måste, fast men inte kan förklara varför.
4) ”Know-how”. I professionell praktisk verksamhet, bland annat i psykologisk, medicinsk och social verksamhet, söker man kombinera rationell, vetenskaplig kunskap med intuition (i betydelsen erfarenhetsbaserat kunnande och känsla för hur man ska gå tillväga för att genomföra en uppgift).
Detta är spännande tycker jag! En religiös ledare och en kirurg kan båda använda ordet ’intuition’ när de beskriver olika val i sitt yrke, men de har helt säkert olika sätt att definiera ordet. Precis som det ska vara. För sökaren av svar på viktiga frågor om livet, ligger i själva sökandet nyfikenheten att förstå något mer om det oförståeliga. Inte att bevisa det man redan vet.
För mig har intuition att göra både med självkännedom, självinsikt och tilliten till en högre medvetenhet. Att tyst upprepa ett mantra, en affirmation eller en bön är goda följeslagare genom livets utveckling och möjliggör fördjupad och förhöjd kontakt med dig själv och ditt Själv.
De svar vi söker i svåra stunder, de djupare frågorna vars svar inte går att söka utanför oss själva utan inom oss, de svaren kommer ofta till oss genom intuitionen. Många av de djupare frågorna handlar om själva varandet och är de eviga existentiella frågorna som:
”Vem är jag ?
Vad är meningen med mitt liv?
Vem vill jag vara?
Hur vill jag visa mig för världen?
Varför?
Varför just jag och just nu?”
Frågor du ställer dig medvetet eller som du omedvetet söker svar på. Det finns många dimridåer vi kan leva bakom i vardagen. intressen, vänner, familj, måsten, lust, rädsla, oro, sorg, ilska, känslor av tillkortakommanden, känslor av orättvisor, tankar om rättigheter. Jag märker när jag skriver detta att jag kunde skriva sidor upp och ner om alla dimridåer som livet lägger för oss. Ställ dig frågan vilka som är dina främsta dimridåer? Vad är du upptagen med, som gör att du inte behöver lyssna till ditt innersta?
Alldeles nyligen fick jag ett längre meddelande från en vän i Oslo. Mitt i meddelandet stod någonting som fångade min blick. Hon skrev: ”Du har en veldig sterk pen, det betyr att du skriver så vakkert. I mitt hode så har du allerede skrevet flere bøker. …. En bok om sjelens reise gjennom menneskelig eksistens.”
Det var inget jag hade frågat om, inget som hörde ihop med det övriga vi skrev till varandra Det var som en hälsning från ett Själv till ett annat. Det hisnade till. Det var så förstår du, att jag redan hade skrivit otaliga böcker – men aldrig skrivit färdigt en enda. Jag hade och har verkligen skrivit och skrivit, länge, men aldrig blivit klar. Jag börjar bli som rebusen om klockan: ”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram?”
Anis ord till mig gick rakt in i mig. Jag insåg att min dimridå handlar om att jag har ont om tid eller så mycket annat att göra. Den handlar om alla orsaker jag skyller på för att fortsätta skjuta upp det ögonblick då jag faktiskt tar mitt skrivande på allvar. Tar mig själv på allvar. Mitt mod handlar om att våga vara mindre än perfekt, att våga skriva som jag vill för att uttrycka mig själv och inte det jag kan eller vet eller tror att andra vill veta. Mina bloggar blir mina första steg i skrivandets värld.
Alla vi som har en alldeles egen ”Perfektionist” inom oss, den som bara vill vara bäst och inte medioker, alla vi vet att motvikten är Buddhans ord ”non-attachment to outcome”. Det betyder att det kan bli bra eller inte. Det är inte resultatet som är det viktiga, det är vägen. Att göra sitt bästa, att följa sin intuitiva övertygelse och göra det man inom sig ”vet” är rätt bortom alla motsatta tankar och känslor. Genom att om igen upprepa Buddhans ord, blir det lättare att finna modet bortom dimridåerna.
Därför gick min vän Anis ord gick rakt in i mig. Hon som skrev den enkla sammanfattningen jag behövde höra: ”en bok om själens resa genom människans existens”. Tack Anis, det kan bli så eller inte. Det vet ingen av oss, men dina ord gav luft under mina vingar och jag vet att om jag gör det som jag intuitivt vet är meningen att jag ska göra, så blir allt till det bästa. Men om jag tänker på hur det ska bli, på vad resultatet ska vara, då lever jag i framtidens prestation.
Därför är mitt råd till dig som läser detta (och till mig) – låt hjärtats mod sjunga så du kan höra orden från dig Själv till dig själv! Du har all visdom inom dig, all kunskap du behöver – bara du ger dig tid att lyssna och se bortom dimridåerna.
/ Ann Marie Lamb
Terapeut och samtalspartner
© Heartwise – Realizing potential
Litteraturtips
Roberto Assagioli
Om Viljan
2011
ISBN: 9789185177202
Psykosyntes: Grundläggande principer och tekniker
2006
ISBN: 9789188872753
Transpersonal Development: The Dimension beyond Psychosynthesis
2008
ISBN: 9780953081127
—–
Piero Ferrucci
Inevitable Grace: Breakthroughs in the Lives of Great Men and Women: Your Guides to Self-realization
2009
ISBN: 9781585427253
What We May Be
2009
ISBN: 9781585427260
—–
Tom Yeomans
Holy Fire: The process of Soul Awakening
2019
ISBN-10: 1732784353
—–
Didi Firman
The Call of Self: Psychosynthesis Life-coaching
2018
ISBN-13: 978-0990959014
—–
Petra Guggisberg Nocelli
The Way of Psychosynthesis
2017
ISBN: 979-12-200-2034-3
—–
Kenneth Sörensen
The Soul of Psychosynthesis
2016
ISBN: 978-87-92252-17-3
—–
Philip Bäckmo
Kärleken väntar
2020
ISBN: 9789188953865
Själen är ett verb
2018
ISBN: 9789187905872
—–
Patricia Tudor Sandahl
Din egen väg
2018
ISBN: 9789173877336
En given väg
2014
(antikvariskt eller e-bok)
Den fängslande verkligheten
1992
(antikvariskt)
Ordet är ditt
1997
(antikvariskt eller e-bok)
—–
Fredrik Bengtsson
Vägen vidare: om utbrändhet som en möjlighet
2003
ISBN: 9789170852640
—–
Fredrik Bengtsson & Bibiana Badenes
Life Planning: a holistic approach to burnout and depression
2020
ISBN: 9789189219182
—–
Rollo May
Den omätbara människan: Om människosynen i existentiell psykologi och terapi
2005
ISBN: 9789127110298
Modet att skapa
2005
ISBN: 9789127107762
Love & Will
2007
ISBN: 9780393330052
—–
Karen Armstrong
The Great Transformation: The World in the Time of Buddha, Socrates, Confucius and Jeremiah
2007
ISBN: 9781843540564
Ordens kraft
Människan är en berättelse. Orden vi använder om oss själva säger något om vem vi tror att vi är. Orden blir vår berättelse om oss själva. Men en berättelse kan formas om och berättas på ett nytt sätt, i en ständig förändring och utveckling på vår livsväg.
Just nu fascineras jag extra mycket av detta med ord – och om hur ord sätts samman till meningar – som inom mig väcker känslor och tankar. Inte bara för att jag är intresserad skrivande och kommunikation. Inte heller för att jag är intresserad av människans psykologiska funktioner och livets existentiella villkor. Utan också för att jag går en kurs i det biblioterapeutiska arbetssättet där jag har återupptäckt det estetiska läsandets glädje – och får ihop alla dessa mina intressen till en helhet!
Med det estetiska läsandet menar jag det sköna läsandet av prosa och poesi. Det som är känslornas läsande, där jag blir berörd. Inte intellektuellt berörd utan känslomässigt berörd. Efter åratal med intellektuellt läsande av faktaböcker är jag nu åter i kontakt med orden och känslorna i läsandet!
Läst har jag gjort sedan jag var mycket liten. Och innan jag själv kunde läsa satt jag uppkrupen i soffan eller i sängen med min mamma, som läste högt för mig. Ofta dikter. Det finns en dikt av Nils Ferlin (Barfotabarn), som berörde mig då och som fortfarande lever kvar i minnet. Den vill jag dela med dig.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Vad kände jag då när jag var liten och varför stannade denna dikt hos mig? Att tappa sina ord, kanske skrämde det mig? Som om jag förstod att människan och orden hör ihop. Att inte få vara med. Att bli utanför om man inte har de rätta orden. Vad kände jag? Vad tänkte jag? Jag vet inte… Ändå smyger sig minnesbilderna in i mitt medvetande och ger en klangbotten åt mina funderingar. Jag börjar minnas… Mamma var den som läste högt för mig när jag var liten. Och det jag plötsligt kommer ihåg är att hon läste dikter för mig – när jag var liten. Nog är det litet ovanligt? Hon var nog litet ovanlig. Tack lilla mamma för att du var ovanlig och skapade en ström för mig åt ett annat håll. Det håll som inte var den stora strömmen utan den lilla. Den som fann en ny väg, en ny strömfåra. Dikterna finns med mig fortfarande. De dyker plötsligt upp igen. Jag hittar orden och papperslappen. Jag får kontakt igen med orden och känslan bakom.
Tips till småbarnsföräldrar – läs med era barn! Läs både sagor och dikter! Ge dem orden. Ge dem kontakt med poesins magiska kraft att låta orden beröra på djupet.
Eller läs dikter själv och sköna texter! Återfinn dina ord och känslorna bakom orden du läser. Kom till en biblioterapeutisk samtalscirkel! De finns runtom i Sverige och många bibliotek annonserar om detta. Det är inte vanliga läsecirklar med textanalys. Det är ett biblioterapeutiskt läsande med fokus på vad som berör och vilka känslor som väcks.
Mer om detta följer!
/Ann Marie Lamb
heartwise.se – #RealizingPotential
Lyssna till ditt hjärta
Hjärtat är ett livsviktigt organ kroppen. Hjärtat har en viktig fysisk uppgift. I kroppen jobbar ditt hjärta ständigt med att göra sin uppgift som ett organ för transport av blod och syre. Det pumpar och slår. Vi är ibland medvetna om hjärtats slag men oftast inte. Hjärtat gör sitt jobb. När det sviktar så uppstår ofta rädsla och ångest. Rent fysiskt behöver vi vårt hjärta för att leva och det vet vi.
Den här texten har tidigare publicerats på PsykosyntesAkademins webbsida»
Men vi behöver vårt hjärta också ur ett annat perspektiv på att leva. Att leva med ett känslomässigt öppet hjärta är annorlunda än att leva med ett slutet hjärta. Att leva med en lätthet i hjärtat är annorlunda än att leva med en tyngd i hjärtat. Ett sorgset hjärta är annorlunda än ett lyckligt hjärta. Hur vet vi det här? Det syns inte på EKG och även om vi kan tala om att vi känner något i hjärtat så är det hjärnan som styr vad vi känner. Vi bara ”vet” hur ett öppet och lätt hjärta känns i jämförelse med ett tungt och slutet. Vi vet något om hur vi har det genom hur det känns i hjärtat, som om det sitter en extra medvetenhet där i bröstet.
Att lyssna till hjärtats visdom och inte bara till hjärnans logik, öppnar upp för möjligheten att göra gott, att hjälpa andra människor Det fina är också att forskningen numera kan visa hur hjärnan aktiverar centra som har med välbefinnande att göra när vi gör något för att hjälpa andra. Vi är programmerade att vara generösa och visa medmänsklighet. Vi gör gott och det får oss att må gott.
Tänk om vi alla medvetet skulle göra en eller kanske tre handlingar om dagen för att göra en annan människa glad? Hur skulle det bli då i vår ort, vår stadsdel, vår stad? Eller i vår närmaste omgivning?
Den gyllene regeln, som återfinns i alla de stora världsreligionerna eller filosofierna är ”gör inte mot andra det du inte vill att de ska göra mot dig”. Så enkelt och så svårt.
Inom psykosyntesen kan vi träna den goda viljan genom att både disciplinera oss att göra något gott och genom att hålla ut och inte ge upp för tidigt. Det är inte lätt men inte heller svårt.
Så paradoxalt kan detta med en god viljehandling faktiskt vara för oss. Ibland är det enkelt, ibland är det svårt. Karen Armstrong, religionsforskaren och författaren, har skrivit otaliga böcker som innehåller texter om den gyllene regeln och om medkänsla. Det hon talar om, finns centralt inom psykosyntesens förhållningssätt så det känns så nära och så självklart att inkludera i psykosyntesbloggen. Hjärtats visdom vet när något är det enda rätta att göra om vi vill vara en medkännande medmänniska.
Ordet hjärta kommer från det germanska ordet hertan-n, liksom det engelska ordet ”heart”. Det återfinns i flera europeiska ordböjningar. Men så har vi också det latinska ordet för hjärta cor eller coraticum, som återfanns i medeltida franskans corage eller det moderna courage, som betyder mod både på franska och engelska.
Hjärtats mod, att våga för att det är det enda rätta att göra. Ibland handlar det om att våga ta språnget till det okända, att våga stå upp för en övertygelse, att till och med utmana sin egen bekvämlighet.
Hjärtats mod, den inre övertygelsen, att göra det som är rätt även i osäkra situationer. När vi höjer oss över stundens feghet och blir mer av den vi är ämnade att vara.
Om du hade modet, vad skulle du då göra?
Ann Marie Lamb
Allt gott
Viljans energi
Viljans energi är levande och svårfångad. Viljans energi kan vara undflyende. Viljan kan fördunklas genom omskrivningar. Jag vill men jag har ingen lust… jag vill men jag orkar inte… jag vill men det går inte… jag borde… jag måste… jag ska… jag skulle vilja… inte nu men sen…
Kan viljans levande energi verkligen fångas och i så fall vem fångar den? Är inte viljan som vinden, den syns inte, den går inte att ta på, men du kan både känna av den och se vad den åstadkommer?
Den här texten har tidigare publicerats på PsykosyntesAkademins webbsida»
Kan du för ett ögonblick föreställa dig viljan som en mjuk vind? Som den mildaste vinden, den goda viljan, den smekande mjuka kraften i en kärleksfull handling. Den goda viljan där du för ett ögonblick lyfter din blick och ser en annan människas behov och osjälviskt handlar, inte utifrån något du vill uppnå utan utifrån något du vet är rätt. Den goda viljan innehåller ett mått av övertygelse, en värderad riktning att handla utifrån.
Eller kan du för ett ögonblick föreställa dig viljan som en tornado, som en kraft som river upp och förändrar? Den kraftfulla, starka viljan, som uppnår resultat och inte väjer för hinder. Den starka viljan, som skär som ett svärd genom hinder. Viljan som banar väg, bryter mark målmedvetet och med kraft.
Men viljans energi kan ju också vara sådan att den anpassar sig till hinder, inte skär rakt igenom utan finner en väg runt det som står i vägen. Vinden som delar sig när den kommer till den stora stenbumlingen eller huset. Vinden som skickligt för sin energi runt i stället för att försöka skära igenom, den kloka vinden, den skickliga viljans energi. Den skickliga viljan hos föräldern, som lirkar med det trilskande småbarnet. Viljan som inte släpper fram hela kraften, hela makten och styrkan i att vara förälder, utan den som ser till bådas behov och skickligt tar sig förbi och runt dramats kollisionspunkter. Den skickliga viljan, som ser kollegans dilemma och varsamt rådgör rätt. Den skickliga viljan som vill uppnå något och steg för steg skickligt tar sig runt hindren. Den skickliga viljan som gör båda till vinnare i en konflikt.
Så många olika energier som kan användas som metaforer för viljans olika aspekter. Så många olika energier, som kan sägas finns i personlighetens tjänst. Som du själv kan lära dig att styra för att välja hur du vill vara och hur du vill göra i olika situationer. Vilken rikedom viljans olika aspekter utgör för den medvetna människan som tar ansvar för sina val och handlingar!
En aspekt av viljan som är om möjligt ännu mer subtil än de vi har berört här är själens vilja eller den transpersonella viljan. Den vilja som kan handla om en kallelse, något vi bara ”vet” att vi behöver göra utan att egentligen med mänskligt resonerande kunna förklara varför. En intuitiv övertygelse om att detta är min väg och jag väljer den. Min rätt att visa mig som den jag är. Min rätt att stå upp för en övertygelse. Min rätt att vara mer inåtvänd eller utåtvänd, min rätt att skapa, min rätt att finnas till. Listan kan göras lång. Själens rätt att välja sin väg till uttryck. Själens rätt att finna sin energi. Själens unika varande.
”All things in the world are born out of being. Being is born out of non-being”
(Tao Te Ching)
Inom psykosyntesen är arbetet med viljan centralt. Det kan vi skriva många bloggar om. Den här gången vill jag mer belysa de olika energier som ryms inom viljan. Viljan är varje människas möjlighet att i olika situationer kunna välja handlingssätt.
Att vrida och vända på viljans aspekter och energi så här leder ofelbart till frågan om syftet med viljan. Som alltid finns det ljus och mörker, renhet och manipulation.
Den starka viljan kan användas till egoistiska och giriga syften och på så vis bli ett hot mot samhällens, nationers och hela vår planets överlevnad. Maktmissbruk och förtryck har funnits och finns fortfarande. Även den skickliga viljan, kan användas manipulativt för att uppnå egna syften under täckmantel av att det gynnar båda parter. Den skickliga viljan kan därför lika gärna användas för att båda parter i en relation eller sammanhang ska känna sig nöjda med ett resultat, som att en ska känna sig lurad och överkörd.
Men hur kan vi vanliga människor då göra mot dessa stora, starka krafter. Hur kan vi bidra till mer balans och jämvikt inom oss själva och genom våra val och handlingar. Här tycker jag det är extra intressant att läsa vad Roberto Assagioli själv skriver i sin bok ”Om viljan” om just detta med viljans energier och vad vi kan göra för att uppnå balans och jämvikt:
”Det finns två viktiga lagar som verkar i den fysiska och psykiska världen: lagen om aktion och reaktion och lagen om rytm och jämvikt. De har till effekt att de som vållar skada drar skada på sig själva. De som är våldsamma och ondskefulla utlöser till sist andras våld och grymhet mot dem själva. Historien ger många sådana exempel, från Caligula till Rasputin och Hitler. Eftersom dessa lagar finns måste viljan vara god för att fylla sin funktion. Den goda viljan är alltså önskvärd och i sista hand oumbärlig. Därför måste man lära sig att välja de rätta målen när man ska träna viljan. Det är nödvändigt, både för den allmänna välfärden och för vår egen, att vår vilja är lika god som den är stark och skicklig. Allt detta är den interpersonella och sociala psykosyntesens liksom gruppsykosyntesens specifika område.”
Jag tror att det är litet som Gandhis välkända citat: ”Be the change you want to see in the world”. Var den förändring du själv vill se. Om du vill ha kärlek så ge kärlek. Om du vill ha medkänsla, ge medkänsla. Vattna den planta du vill ska växa och om du vill vara inkluderad, bjud in den andra. Bjud in andra och du ska själv bli inkluderad.
Assagioli har sagt och skrivit mycket klokt om viljan, ett annat citat är:
”Problemet med världen idag är att där det finns för mycket vilja finns ingen kärlek och där det finns för mycket kärlek finns ingen vilja.”
Om vi har någon uppgift som samhällsmedborgare och världsmedborgare, så är det kanske att uppnå en balans mellan dessa två, kärleken och viljan. Om du vill skapa jämvikt i ditt personliga liv, ta dig en funderar över hur balansen ser ut mellan kärlek och vilja i ditt liv. Vem är det som bestämmer i ditt liv? Vem gör dina val? Kommer din vilja inifrån i medvetna val eller styrs du omedvetet av andras När du förminskar dig själv för att få kärlek, vem bestämmer då? När du vill ha kontroll i varje situation, hur lätt är det då för dig att våga vara sårbar, att visa vad du önskar och längtar efter? Och vem är det egentligen som bestämmer då? Listan med frågor kan göras oändligt lång. Som psykosyntesterapeut kan man arbeta länge med dessa olika perspektiv på val och vilja och att våga visa sig som den man verkligen är. Det är en spännande upptäcktsresa med hjälp av psykosyntesens tekniker och metoder.
Genom att lyssna till din inre röst, din inre vilja, så blir nya val möjliga. Må Roberto Assagiolis ord om attraktion och jämvikt bli goda följeslagare på din livsväg och må du glädjas åt varje dag i livet.
”The Way is ever without action, yet nothing is left undone”
(Tao Te Ching)
Ann Marie Lamb
Allt gott
Litteraturtips om psykosyntes
Psykosyntes: grundläggande principer och tekniker
Roberto Assagioli
ISBN 9789188872753
Om Viljan
Roberto Assagioli
ISBN 9789185177202
Transpersonal Development
Roberto Assagioli
ISBN 9780953081127
Psychosynthesis
Roberto Assagioli
ISBN 9780967857008
Det utvecklande Självet
Molly Young Brown
ISBN 9789188872616
Growing Whole
Molly Young Brown
ISBN 9780961144456
The Way of Psychosynthesis
Petra Guggisberg Nocelli
ISBN 9791220033336
The Call of Self: Psychosynthesis Life Coaching
Dorothy Firman
ISBN 9780990959014
Bli den du är: Om psykosyntes – en metod för själslig utveckling
Piero Ferrucci
ISBN 9789147060214
Våga växa
Skaldjur har ett hårt skal som skyddar den mjuka kroppen. Det skyddande skalet finns inbyggt skaldjurens biologi och bildas naturligt redan tidigt i deras liv. Det fungerar för det mesta bra, men som system har det en svaghet. Skaldjur växer under livet och då blir skalet för trångt och måste lämnas. Eremitkräftorna har inget eget skal utan flyttar ut från det trånga skalet och pinnar iväg och finner ett större skal att flytta in i. Spindelkrabborna har eget skal och spränger och lämnar det i väntan på att ett nytt skal ska växa ut. Den processen tar ungefär en vecka och under den tiden riskerar spindelkrabban bokstavligen livet för att kunna växa. Det här händer ungefär 20 gånger under spindelkrabbans normala livstid.
Den här texten har tidigare publicerats på PsykosyntesAkademins webbsida»
Skaldjursskalet är fysiskt. Det går att ta på och det syns. När det är borta så syns den mjuka och blottade kroppen.
Människan har inte ett synligt skal, men vi skyddar oss ändå. Vi kan utveckla en tuff jargong, som skyddar oss som ett skal. Skalet kan ha namn som ”Klara mig själv”, ”Bita ihop”, ”Fixa allt”. Att göra allt själv, inte visa svaghet, inte visa sårbarhet, inte be om hjälp. Bita ihop, klara mer, jobba mer, inte ge upp. Skalet kan ha namn som ”Vara duktig”, ”Vara omtyckt” eller annat som ger oss en känsla av att vi är OK. Det här blir som sidor i vår personlighet, som vi byggt upp runt vårt djupaste mänskliga behov av att få vara sedda och älskade bara för den vi är. Den tidiga anknytningen i livet är central och redan det mycket lilla barnet utvecklar strategier för att känna sig sedd och uppskattad. Vi föds unika men börjar tidigt anpassa oss till omvärlden genom att utveckla det sätt att vara som fungerar i livet. Anpassningen blir till livsmönster, som i sin tur utvecklar de här olika sidorna i vår personlighet.
Inom psykosyntesen arbetar vi med dessa sidor i vår personlighet och kallar dem för delpersonligheter. Att börja lära känna igen sina olika roller, olika sidor, vanor, reaktionsmönster, tankemönster är centralt på vägen mot ökad självkännedom. En del sidor har tillkommit för att precis som skaldjurens skal skydda oss, göra oss starkare. Med tiden har vi vuxit och behöver dem kanske inte längre. Det fina är att vi, i motsats till spindelkrabban, kan ta medvetna beslut att ändra vanor och göra nya val, som passar oss bättre där vi befinner oss idag i livet.
Att börja lära känna sig själv på djupet är att våga börja spräcka skalet. Att våga möta sina sår, sin smärta och känna den längtan som nästan hotar att spränga bröstet, det är modet att våga spränga det skyddande höljet. Vi människor behöver inte riskera att bokstavligen dö för att våga växa som människa men likt fågeln Fenix kan vi resa oss ur askan av det gamla och visa oss som den unika människa vi är.
Föreläsaren och författaren Brenée Brown har i böcker och framträdanden nått många med sina ord om styrkan i just sårbarhet. Hon efterfrågas av företagsledningar, många känner igen sig i det hon säger och hon har hjälpt många att våga blotta sin sårbarhet för att våga växa som människa.
Att ömsa skinn är också något som kan användas som symbol eller metafor för att förändras, att transformeras från ett tillstånd till ett annat. Ormen som ömsar skinn när den växer. Larven som kryper ur puppans skyddande hölje och blir till en fjäril. För de flesta av oss är det en vacker vision. Att gå från ett sätt att vara till ett annat med ännu större skönhet och livskraft.
Ekollonet spränger skalet för att skicka ut ett skott som kanske kan växa till den största ek.
Bakom det skyddande skalet finns möjligheten att växa. Där finns en potential, som väntar på uttryck. Psykoterapeuten, filosofen och författaren Piero Ferrucci citerar i en av sina tidiga böcker om psykosyntes 1600-tals poeten och författaren William Shakespeare med de enkla orden om livets potential:
”Lord, we know what we are, but know not what we may be”.
Djuren har sin inbyggda biologi. Vi människor har ett val. Modet att våga växa som människa, det är stort. Modet att släppa taget om det gamla skyddet, modet att våga växa och välkomna nya möjligheter att vara och göra. Eller med Leonard Cohens ord:
”Ring the bells that can still ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in.”
En spricka som släpper in ljuset. En spricka i skalet. En spricka som möjliggör en transformation från något som börjar kännas för trångt till något som ger ny livskraft.
Psykosyntesen brukar kallas för en psykologi med själ. Kanske är det så att vi bär vårt eget ljus inom oss hela tiden så att sprickan i det skyddande skalet möjliggör vårt ljus att lysa igenom, lysa ut. I sitt installationstal, lät Nelson Mandela kvalitéer som förlåtelse och acceptans lysa och han citerade Marianne Williamssons dikt ”Our deepest fear” :
”Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness
That most frightens us.”
Att vara den man är i stället för en kopia av andras önskningar börjar med modet att våga växa och släppa de trånga skalen.
/ Ann Marie Lamb
Allt gott
Rosen – en visualisering
Visualiseringar används ofta inom psykosyntes. Det finns några visualiseringar med symboliska betydelser som psykosyntesens grundare, Roberto Assagioli, tidigt använde i sin praktik med många gånger transformerande resultat. En av dessa visualiseringar är ”Rosen” som du kan lyssna på nedan.
/allt gott
Vill du veta mer om psykosyntes kan du gå in på PsykosyntesAkademins webbsida»
Rosen – en visualisering
Litteraturtips om psykosyntes
